if you can read the sign. only at Christmas time.

Himlen har börjat ramla ner och alla tultar på som pingviner för att inte dratta på rumpan eller få snöblåsten i ögonen. Själv satte jag mig ner på väg mellan två olika hus på praktikskolans område och både mitt och flera elevers skratt bubblade fortfarande en kvart efteråt.

Musikhjälpen har dragit igång igen och då vet man att det är december igen. Idag vågar jag säga att det är public services bästa påfund någonsin och jag hoppas att det blir en lång tradition. Om någon läser det här så snälla ni gå in på musikhjalpen.se och gör sedan en låtönskning samtidigt som du ger barn chansen till liv då syftet i år är att stödja kampen mot malaria. Fem kronor kostar behandling för ett barn. Fem kronor är inte mycket för en svensk. Skänk 50 vettja!

Nu är det dags för lite glögg, pepparkaka (eller banankaka) med Kookie.





Only at christmas time - Sufjan Stevens

fast du somnar i din stol när jag tar på min nya kjol

Det är sista veckan nu. Sedan är det förhoppningsvis jullov. Det finns alltid saker att göra men jag brukar klara av att ignorera sådant. Helgen har jag tillbringat hos Tove Bus och Kookie har tillbringat helgen i sängen sötisen. Idag finns det mycket att göra men för lite ork och motivation. Jag behöver nog sova lite först eftersom sömnen blivit lite bortprioriterad i helgen.

Så nu lyssnar vi på fin musik här och myser. Det får man göra och det betyder nog mer just nu än ett knaster- och dammfritt golv.


De älskar dig - Raymond & Maria

I bought no gifts this year and I slept with your sister

A Christmas Duel - The Hives & Cyndi Lauper

We've been good, but we can't last. Hurry Christmas, hurry fast!

Det rullar på här och jag mår inte allt för illa. Det är mest det vanliga med olust att göra det som ska göras och så längtar jag så mycket efter de jag saknar. Plågar mig själv gör jag också genom att stänga in all längtan istället för att höra av mig. Antar att det är rädslan för att ingen känner samma sak för mig som får mig att göra så.

Julstöket sattes igång redan igår. Nästa helg kommer jag inte att hinna och dessutom så känns det lite skönt att trolla bort slutet av november. Skitnovember. Hittills har solen varit framme sammanlagt sju timmar och tre utav dem var igår. Till julstök hör ju julmusik. Så några timmar har gått åt till att knåpa ihop en spellista och än är den inte färdig. Tack vare Spotify så känns det som om utbudet aldrig tar slut och ändå finns långt ifrån allt där. Jag saknar Damien Rices tolkningar av olika julsånger och det fantastiska samlingsalbumet ”Oh no it’s christmas!” som gavs ut av Razzia får ett par år sedan med gamla godingar i ny tappning och nyskrivet av bland andra Indiekören, Hello Saferide och Maia Hirasawa. Den skivan har jag i och för sig i fysisk form någonstans. Den tänkte jag ta med mig på tisdag när jag ska på bakkalas hos en nyfunnen bekantskap. Så den måste letas fram och så ska en pepparkaksdeg sättas. Hej och hå, men än så länge är det bara roligt.






The Chipmunk Song (Christmas Don't Be Late) - The Chipmunks & David Seville

the same day they fell in love

November 2009

En tom vinflaska och två vinglas med bara ett par ljumna droppar kvar på botten.

Nydiskad disk i ett diskställ av plast och vatten på golvet.

Datorhögtalare som spelar Cat Power och värmeljus i lyktor utspridda i det stora rummet.

I halvmörkret står två gestalter tätt tillsammans och rör sig långsamt till musiken.

För dem existerar inget annat än nuet, värmen och hjärtan som slår hårt mot varandra.



Water & Air - Cat Power

___

När jag är som sämst
Saknar jag henne mest
När tårarna bränner bakom tunn hud
Önskar jag att hon svepte in mig i det varma
Där vill jag gömma mig
Komma fram först när världen slutat

est-ce que tu veux de moi dans ton beau métro?

En fas av hjärnsläpp är vad jag går igenom nu och det är precis som det ska vara; härligt, men även frustrerande. När jag ska komma på ett namn eller en titel så är det bara ett och samma namn som dyker upp varje gång. Som en slags selektiv glömksesjukdom. Om den nu ens är selektiv, men jag vill tro att jag i vissa stunder är precis som förr. För jag vill precis som modernisterna inte förlora mig själv samtidigt som jag vill kasta mig ut i det nya. Det är som det alltid är. Jag vill ha kakan och äta upp den samtidigt. Om jag bara kom ihåg vad den hette.

Nu när allhelgona är över så börjar jag så smått att skapa någon slags julstämning. För november är en vidrig månad. Fy Fransson! Så en spellista med de bästa jullåtarna är på gång, innehållande allt från Hello Saferide via Dolly Parton till Bing Crosby. Så det blir en ljuvligt salig blandning. Julbaket får vänta ett par veckor till. Jag vet väl inte riktigt hur mycket som är värt att baka heller. Det blir liksom lite dålig åtgång om jag inte skulle få för mig att ställa till kalas. Jag får väl se.

Imorgon börjar allvaret. Uti i verkligheten alltså och jag är allt det där som man är: nervös, förväntansfull, rädd, hoppfull, spänd… Och jag kommer att ställa klockan på en fånigt tidig tid.



La femme à barbe - Emily Loizeau

if you were the floor, I'd wanna be the rug. and if you were a kiss, I know I'd be a hug

Godkväll.

Jag sitter i mörkret och känner mig lite sorgsen för att ett dryckesdon som jag inte använt alltför ofta men som har haft ett känslomässigt värde åkte ner i köksbänken och blev olimbara småsmulor. Tantstjärt! Men jag är inte så arg, mest ledsen för det finns ingen precis likadan. Äsch, det är väl bara att sörja och glömma. Redan innan incidenten med dryckesdonet så fick jag idag känna på hur jag fäster mig vid ting. Slängde bort min trasiga micro och det kändes sorligt att lämna den där i ett hav av trasiga datorskärmar. Efter nästan ett år har jag kommit över att mina föräldrar bytt bil. Det gjorde också snuskigt ont och om jag ska gå lite för långt i att visa hur fånig jag är så erkänner jag att jag inte bara en gång gråtit över att jag inte kommer att få sitta i den gamla bilen en gång till.

Annars har dagen idag innehållit ett snabbt besök på IKEA, matlagning, ett bra kommentatorspår på Juno och ett besök i tvättstugan där de som skulle vara där samtidigt som jag använde mina maskiner (utöver sina egna) som om det var helt okej. Så en innehållsrik söndag som ändå inte gör så stora avtryck i framtida minnen. Utom möjligtvis muggsmulorna på min köksbänk då.


All I want is you - Barry Louis Polisar

du är en förlorare, men du kan gömmas I min mun

Yepp. Jag har varit frånvarande några dagar och i dag har jag feber. Det är ingen fara dock. Jag känner mig piggare än på länge. Även om jag får hålla mig inne och rensa garderoben och läsa romaner snarare än springa runt på stan eller i skogen.

Tentan gick snuskigt bra så nu fattas det bara att jag helt missuppfattat frågorna. Skönt att ha släppt den i alla fall. Imorgon ska jag lämna tillbaka alla böcker och det är dags för VFU-kurs. Det blir nog bra. Jag måste tro på det.

Nej, jag är tråkig och säger inte mer än: Ähh kyss min plysch!


Bjurö Klubb - Laleh

you are the only one who can keep up with my speed

God dag.

Varför somnar man i tentaläsning? Jag har gjort det nu två dagar i rad. Ögonlocken bara ramlar ner som när man är sådär jättejättetrött, detta trots att klockan endast är lunchtid. Så hemskt tråkigt bör det inte vara, men det blir det. Vissa skulle säkert kalla det för bristande självdiciplin men jag tvivlar. Min taktik att sätta mig och plöja ett oläst gammalt nummer av Bang för att sedan gå tillbaka till språksociologin med nyvunnen energi hämtad ur feministiska klokheter var helt enkelt inte den bästa. (Långt fundament jag fick till där.) När jag återgick till det som egentligen var viktigt så flydde koncentrationen snabbt som attan igen. En halvtimme kämpade jag innan jag uppfann en ny teori som innebar att åka hem, byta om till träningskläder och ge mig ut i spåret på en syrerik löprunda istället. Tänkt och gjort; jag gav mig ut och tog i hårdare än jag brukar men orkade hela vägen. Väl inne, hög på kroppens egna droger, var tanken på tentapluggandet som bortblåst och en stor kopp te och musik kändes som det mest rätta. Så här sitter jag nu. Och istället för att göra anteckningar om olika språkdrag så skriver jag ett ointressant blogginlägg. Suck.


Polly Pocket says good bye - Miranda Gjerstad

du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta

Trots den härliga löprundan igår så sov jag äckligt dåligt i natt. Allt är SVT:s dramatisering av fallet med Hagamannen som visades i går kväll. Jag blev rädd och upprörd. Den främsta anledning var nog att den skakade om mig lite. Den fokuserade på gärningsmannen som skamfylld och livrädd. Han blir ju inte mindre farlig för det, men mer mänsklig och det gjorde mig väldigt rädd. För det är så mycket lättare att bara se sexualförbrytare som sadistiska svin och våldtäktsmän endast fyllda av ren och skär ondska. I dramatiseringen i går kväll var det inte så och det gjorde mig väldigt obekväm att någon som älskar sina barn och sin sambo ändå gör något så fasansfullt och vidrigt. Hela natten har jag haft bilder av den verklige Hagamannen och skådespelaren som spelade honom igår på näthinnan. Jag vill inte vara rädd. Förhoppningsvis så kan jag lägga det bakom mig under dagen och sova gott kommande nätter.


Allt som är ditt - Säkert!

du får ta del av min förvirrade värld

Idag är det också segt och huvudvärk, men av andra orsaker än i fredags. Nu är det bara pissväder, jag saknar någon alldeles för mycket och mitt huvud bankar sönder. Vill så gärna lyssna på musiken som spelas om och om i mitt huvud, men dunkandet av huvudvärken överröstar allt. Bara för att vara tvärt emot så ska jag ge mig ut och springa i mitt nyfunna elljusspår. Det känns som om det inte bör göra något värre, om det nu inte vore så att jag drabbats av någon konstig sak som gör att jag får övertryck i hjärnan och dör. Det är väl inte det mest lägliga, men jag tar chansen. Man kan inte gå runt och tänka på sådant för man kan dö av nästan allt. Hur som helst så ska jag när jag kommer in koka mig en (eller två) kopp(ar) te och förhoppningsvis må lite bättre och vara halvdöd av ansträngningen. Detta om detta. Ha’re gött!




Små små steg - Mitt Piano

hide away all my comic books, hide away from you

Här är det zombiefredag som gäller och det har inget med kultur att göra. Det är jag som är en zombie, en sådan man blir av för mycket rödvin och för lite sömn. I och för sig så kan jag dra en lätt parallell mellan min hjärndöda fredag och kultur: TP och rödvin är ju jävligt kulturellt. Speciellt om man som jag inte svarade fel på en enda brun fråga (kulturfrågorna för er som inte är så insatta). Så fick jag med lite skryt också. Redovisningen i morse gick trots zombiefieringen perfekt. Kanske för att jag var så trött att jag slappnade av och inte förväntade särskilt mycket alls av mig själv.

Just det; nyklippt är jag också. Det blev inte som på bilden jag hade med mig, men det känns ändå väldigt bra. En ny frisyr som jag aldrig har haft tidigare. Nu vill jag ha lite nya hårspännen, så det så. Det blir inget inköp i helgen i alla fall för det är mindre än en vecka kvar till tenta nu. Det känns inte kul alls. För det är en sådan tenta som man inte har en aning om det lönar sig att plugga till. Det känns som om jag redan snappat upp det viktigaste. Innebörden av detta blir väl att tentapluggandet är snabbt överstökat. Tråkigt bara om jag inser när jag sitter där med det kopiatorljumna tentahäftet att jag är totalt ute och åker på två hjul. Inte kuuul.

Jag har slängt in ett par spontanansökningar om jobb den här veckan också. Tyvärr är det nog så att mitt hopp brunnit ut lite. Drömmen är att få ett jobb och sedan resa iväg några veckor i mars. Helst till det stora landet i väst, men jag får se. Det ska väl till en del för att få till det. Äsch sak samma. Jag vill inte tänka på det nu.


Love and youth - Jenny Wilson

I'm not your world to blame

Hmm. Är lite drogad av nagellack. Det var nämligen så att jag tröstshoppade (eller kanske höstshoppade, var inte så ledsen egentligen) ett par nya på eftermiddagen. Det kan jag vara värd. De är fina och trots lite illamående och magont av de starka ångorna så känner jag mig lite finare. Hittade en klänning också som jag ska ha på mig imorgon kväll när jag ska på spelochvinkväll hos min spelochvinvän. Bokade klipptid gjorde jag också. Så det är väl hög tid att sätta igång och leta lämpliga frisyrer. Egentligen vet jag vad jag vill ha, men jag är lite rädd för att inte kunna förmedla min idé så jag måste hitta en bra bild att slänga fram.

Flugan bor fortfarande här. Jag är hel enkelt inte så skicklig på att göra mig av med den. Maja erbjöd sig både i går och i dag men gjorde aldrig slag i saken. Så jag får väl fortsätta hoppas på att den ska vantrivas och flytta över till grannen.


It's not me - Anna Ternheim

the house is clean but her heart's a mess

Mitt nya husdjur som trängt sig på objuden.





Fly like a bird - Brandon Bee

vi var födda för att leva inte bara överleva

Idag har jag en bra känsla. Förhoppningsvis så sover jag inte bort den i natt. För så här skulle jag alltid vilja känna mig. En inbjudan gjorde det hela ännu bättre. Det enda aber som existerar är att jag dagen efter tillställningen ska ha och lyssna på redovisningar mellan åtta och tolv. Det blir en sliten syster då alltså, men jag har väntat på den här chansen i snart ett år nu så jag kommer tuta och köra.

Imorgon ska jag vara först in i affären. För jag vill handla innan jag drar till campus dit jag ska på morgonen, annars blir det inte förrän till kvällen och jag tycker inte om att handla på kvällen. Så det så. Tänkte däremot baka brödet på kvällen. Det är en annan sak.

Ett minus idag är att min mikrovågsugn inte fungerar längre. Om jag inte varit på så bra humör så hade jag nog flippat ur på det, men nu känns det mest som en bagatell. Folk har klarat sig utan i alla tider och visst är det praktiskt, men med planering så står jag ut tills jag får tillfälle att köpa en ny.


Håll om mig - Magnus Carlson

kom & var min vän för en sekund

God dag.

Så är jag tillbaka. Det var nog inte svinis. Det utvecklade sig så småningom till en luftvägsinfektion som fortfarande inte är helt bra. Så jag hostar på, men jag kommer att överleva. Huvudsaken är att febern är borta och att jag ändå blir bättre med tiden. Nog om det.

Igår satt jag på en buss i drygt fem timmar för att ta en kort weekend hemma hos mamma och pappa. Tar turen tillbaka imorgon då Elsa är kvar i Studentstaden. Det är i alla fall skönt att åka hit och bli lite bortskämd och avslappnad. Lite foton har jag stulit också; publicerar ett i anslutning till den här bloggen. Huvudsyftet var att finna rätt bilder till fotoalmanckorna och fotoagendorna som jag tänker beställa i veckan som kommer. Planen är att ha äldre bilder på mig i fotoalmanackan. Jag är uppskattningsvis mellan 9 månader och 19 år på bilderna. I agendan kommer det inte bara vara bilder på mig utan även på nära och kära och de flesta bilderna är från i år. Det blir bra; lite dyrt, men värt.

Var för någon timme på jakt efter Ahlgrens rosa rattar (väldigt fyndigt), men de verkar ha tagit slut här den här helgen så jag får ta det när jag kommer hem till mig igen. Inte bara för att jag tycker om tuttar utan även för att det är mitt favvoköpegodis. Så det blir flera flugor i smällen, perfekt.


Ett tips om hur man lyxar till frukostflingorna.




Ett sällsynt exemplar - Lars Winnerbäck

Tout ca m`est bien egal

Oui hallo?



Jag har legat sjuk hela helgen och är inte riktigt bra än. Det är inte helt omöjligt att det är svinis som gjort ett besök. Annars är det bara en vanlig infektion. Egentligen så spelar det ingen större roll. Huvudsaken är ju att jag blir bättre. Som vanligt är inte riktigt sjukdom inplanerat i almanackan så jag har missat en del saker som jag sett fram emot. Istället har jag hunnit läsa ett par böcker och nu när jag piggnat på mig lite så har jag börjat på ett nytt korsstygnsbroderi. Så vackert är väl motivet inte egentligen; det är ett par rådjur vid en sjö, men det är själva aktiviteten som är nöjet.

Skriver inte mer nu. Ska lägga mig under täcket och brodera vidare.


Je ne regrette rien - Edith Piaf

So follow my lead and we'll one two three

Kära dagbok… Nej, inte riktigt så. Början av veckan ägnades åt att göra en lista av 00-talets 100 bästa låtar (kolla här), men det blev inte så bra eftersom jag glömde några viktiga (den här till exempel). Det är inte lätt sådant där. Jag gjorde i alla fall ett försök. Det är vad som räknas.

Annars är jag förälskad, som vanligt. Eller det är väl aldrig som vanligt. Man blir som pånyttfödd varje gång. Det låter ju som om jag blir kär i nya personer hela tiden, men så är det inte. Så himla ofta byter jag inte objekt. Nu känns det väldigt bra i alla fall och det är väl så det ska vara. Nu pratas det inte mer om det.

VW Polo-reklamen gör mig faktiskt sugen på att provköra bilen. Möjligen kan det ha något att göra med att jag sett reklamen väldigt många gånger och kanske finns det några nostalgiska skäl då jag i början av min karriär som bilförare till största delen rattade en röd Polo. Ibland skulle det vara skönt att ha en liten bil att ratta runt i men miljön, plånboken och min hälsa säger nog tvärt nej. Helga skulle nog känna sig väldigt åsidosatt och ensam också. Så nej, köpa bil är inte någon toppenidé.

I förrgår hittade en mössa med pingviner på ner i mitt brevfack. Från min kusin yngla. Det är sådana saker som förgyller vardagen lite. Sedan gick jag runt på campus med ett stort leende på läpparna resten utav eftermiddagen. (Dock inte mössan då det inte var mössväder, men snart så…)

Min tanke tidigare idag var att jag skulle skriva mitt bidrag till debatten om Gynning och bantningspillren, men jag låter bli. För jag insåg att jag faktiskt inte vill (eller kanske vågar jag inte) hänga ut min åsikt på nätet. Trots då att jag knappt har några läsare. Så det får vara. Vill ni hemskt gärna veta så får ni väl höra av er. Varför skulle världen bli bättre för att jag också försöker kackla bland de tuffa hönsen?

Puss på er (mest på K)


Pull Shapes - The Pipettes

Shame on me, I keep forgetting what my daddy said. He said "You could screw your whole life up and I would still love you to death"

Så kom den här stunden då det känns som om jag måste erkänna att jag skäms lite för min blogg. Som språknörd så borde jag självklart ha ett kanske bättre, men framförallt mer intressant språk. Dessutom är det ju skittråkigt att läsa om att livet är sådär hela tiden. Ja, precis som i det vanliga livet så fylls bloggen av känslan att vara världens tråkigaste. Jag skulle kunna nischa den. Bara skriva om kultur eller varför inte lite mer kåserande eller i brevform? Möjligen skulle den kunna handla om skolan med nyheter, synpunkter och tankar från en lärarstudent… Så anledningen och förklaringen till att min blogg får vara tråkig är helt enkelt för att den är min tråkiga sida. Mina intressantare sidor använder jag helt enkelt i andra sammanhang. Vill jag skriva intressant och bra så skriver jag på mitt romanprojekt. Nischning har jag försökt, men det fungerar inte. Jag tröttnar helt enkelt. Så jag skriver som jag gör och det som faller mig in. Säkert på bekostnad på att ha några läsare överhuvudtaget, men det får det vara värt. För bloggning kanske inte är min grej men det är ett perfekt sätt att samla minnen på när man aldrig har batterier till kameran.

En sak kan jag dock lova och det är att jag ska försöka att göra allt lite luftigare och ha lite bilder i inläggen.


Shame on me - Marit Bergman

Trekk en kanin opp av hatten og legg ner dine blomster

Goddag.

Det är faktiskt lite bättre idag, men höst känns fortfarande inte som någon bra idé och jag förstår inte riktigt varför. Det brukar inte vara några större problem, men nu är det tydligen det. Jag har lite lust att åka hem till mamma och pappa, men Elsa är lite höstorolig och äter som en varg (det gör hon förvisso alltid, men det är värre än vanligt). Så det är nog bäst att stanna hemma med pälsbebisen. Förhoppningsvis så blir det bättre med det också snart.

Annars är det rätt så lugnt. Det är som vanligt liksom och det vill säga att jag tittar för mycket på tv, gör språkanalyser för nöjes skull, spelar ”We <3 Katamari” emellanåt, läser allt annat än kurslitteraturen, lagar för mycket mat och städar upp efter min långörade pälsapa (<-- inte min kategorisering, men det låter mer exotiskt än kanin). Sedan håller jag mig borta från influensan så gott det går. I nuläget känns det inte helt rätt för mig att vaccinera mig, så jag kör på den andra linjen: isolering.

Ibland får man inte som man vill. Ett utmärkt exempel på detta är att när tv4 äntligen ska visa tredje säsongen av Heroes (som är riktigt vass enligt säkra källor) så gör de det mellan 22.40 och 23.35 varje vardag. Idioti. Särskilt för morgonmänniskor som jag. Om jag varit nattuggla så hade väl tiden inte varit något större problem, men i vilket fall så känns det inte så inspirerande att den skyndar fram med fem avsnitt per vecka. Det blir liksom svårt att hinna med om man missat en dag. Så tiden hade väl varit okej om det bara varit en kväll i veckan. Då hade jag kanske kunnat hålla mig vaken, alternativt letat fram ett videoband och spelat in det. Det är ett i-landsproblem, men ändå väldigt frustrerande. Sådana här saker uppmuntrar ju nästan till illegal nedladdning då det knappt finns något alternativ om man vill fortsätta se sina favoritserier. Jag har hört att både ”24” och ”Lost” lagts på senare tider efter några säsonger, men jag tvivlar på att de då visats varje vardagskväll. Nej, lite bitterfittig är jag allt!


Knekker deg til sist - Kaizers Orchestra

Blås här där det gör ont

Goddag kära bloggläsare! (Om ni ens existerar. Det känns lite som trädet som faller ensamt i skogen.)

Pannan ovanför vattnet beskriver min dagsform. Inte så bra alltså. Ingenting känns upplyftande och det rinner över i mig och på mig titt som tätt så att kudden och tröjan blir saltvåt. Det är otäckt hur skört allt är. En dålig dag gör att man vill ge upp allt som tagit år att bygga upp. Det gör så ont att inse hur man förstör sig själv samtidigt som man inget hellre vill än att trasa sönder sig så att man aldrig mer läker igen. Självdestruktivitetens fälla. Med hårfästet ovanför ytan kan dock fortfarande tänka rationellt, tyvärr. Tyvärr därför att det för med sig en oerhörd ångest och ett samvete som lider. Så det är väl det här som kallas självförakt och det absolut inte första gången jag känner så. För tillfället kan jag inte (eller vill jag inte?) minnas hur jag tog mig ut på andra sidan. Nej, det här blir inte något särskilt upplyftande inlägg, så jag slutar här.


Från kylan in i värmen - Lars Winnerbäck

Come and open up your folding chair next to me

Godkväll.

Idag har studierna dragit igång på riktigt och jag har flängt runt på alla bibliotek som är relevanta. Vissa har till och med fått besök av mig fler än en gång och kilovis med böcker har burits hem. Så går det när man är ekonomisk och hellre lägger pengarna på annat än svindyr (och ofta icke nödvändig) litteratur. Så jag far runt och det går undan må jag säga. Nu är det två kurser som ska läsas parallellt, vilket kräver lite mer struktur och planering. Inget som jag brukar ha några problem med, men bara vetskapen om att det krävs lite mer disciplin gör mig aktsam.

I morse (eller om det var på förmiddagen, ibland är det svårt att veta var gränsen går) bokade finaste Malin biljetter till Regina Spektors konsert på Cirkus i december. Visst har jag redan sett fröken Spektor i år. Men för oss som förstår sådant här så får man inte nog, hungern blir bara större. Det är som sex. Det ska krävas en del för att man ska bli mätt på riktigt bra sex, likadant med bra musik.

För de som undrar kan jag tala om att Elsa mår bättre än på länge och att jag försöker göra mig av med mina sista föreställningar om monogami och där med även med all svartsjuka som förpestar.


Folding Chair - Regina Spektor

Åh gud, vad har jag gjort för ont? Tänk om det aldrig fixar sig!

Nu snurrar allt efter en överdos av kaffe. Ja, jag vet att jag är farligt klen. I alla fall när det gäller kaffe, blir hur hög som helst. Det var vid ett besök hos farmor som överdosen intogs. Hon är en inbiten koffeinist, något som jag försöker undvika i det yttersta då jag normalt kontrollerar och reglerar mitt intag. Hos farmor blir det dock lite svårt med mängderna. Hur som helst blir det inte bättre av att jag oroar mig för Lillebror som flyttade hemifrån för fem dagar sedan och han verkar inte ha det helt lätt; internetuppkopplingen fungerar inte och han har fått en rumskamrat som inte är helt enkel att samarbeta med och som snyltar. Stackaren, men ingenting blir bättre för att jag sitter här och har ont i magen för hans skull. Dessutom ska jag dit på fredag, så jag kan väl lägga mina bekymmer på hyllan till dess. Inte helt enkelt att vara the worrying storasyster.

Den tredje september, om åtta dagar, är det dags att ta farväl av Lasse för ett tag. Verkar inte som om vi kommer att ses förrän tidigast till nästa sommar. Det gör också ont i magen. Min mage dukar väl snart under av kaffechock, oro och sorg/saknad. Om en vecka är jag i alla fall tillbaka i min Studentstad och förhoppningsvis även i mina rutiner. Jag längtar och bävar.


Du säger ingenting det säger allt - Mitt piano

Du kan høre det brister

Sitter i köket och låtsas att jag är såå cool. Sjunger perfekt och är bländande vacker. Det är drömmarna som gör att man orkar vakna. Äntligen har jag tagit tag i saker. Saker innebär att jag sökt jobb och städat hela huset. Dessutom ska jag möta upp Lillebror strax för att senare ha en kväll med våfflor och Heroes. Tyvärr för jag ont i magen av att bara tänka på våfflor för tillfället, men det får gå ändå. Jag börjar bli van vid att gå emot mina hjärnspöken. Någon gång måste det ju få effekt och om inte annat så inser jag väl att jag överlever.

Ibland känns det som om blodsband bara är blodsband. Som om man aldrig skulle ha kommit överens med personen i fråga om man inte varit släkt och på så vis haft något gemensamt. Tidigare har jag inte haft något problem med det här, men sedan den här tanken dök upp i huvudet har jag känt mig lite falsk och feg när jag bara känner för människor för att vi har samma gener. Jaja, egentligen borde det väl inte vara något problem när jag ändå lever i Sverige där blod inte alltid är tjockare än vatten och där man inte blir utesluten ur familjen bara för att man har åsikter. Det kanske mest är svammel det här, men ibland känns det som det största skälet till att jag uppskattar mina släktingar är att de ser ut som jag. Så narcissist, javisst! Det känns nog bättre imorgon.


Knekker deg til sist - Kaizers Orchestra

You hold my head when I throw up, I hold your hand when you weep

En hel vecka har spenderats med the tjejkompis. Hon som jag skulle göra vad som helst för och som alltid är på samma nivå som jag oavsett hur lång tid det än tar mellan samtal och möten. Hon är den fantastiska människa som får mig att lära känna mig själv och som får mig att inse vilka som bör vara mina prioriteringar i livet. Vi satt på en trottoarkant och pratade om livet som nyvuxen och om hur man ska hantera att tidigare vänner glidit en ur händerna. Hon frågade om en person (MK) som jag uppgicks mycket med tidigt i våras och fick mig att inse hur mycket jag saknar MK och hur starkt jag känner. Vi pratade även om de möten som skulle bli kära återseenden, men som bara blev bittra besvikelser med stela leenden och gråt i halsen när insikten kom att tåget redan gått åt ett annat håll. Och vi insåg på nytt hur lyckligt lottade vi är som funnit varandra.

Det här inlägget blir en hyllning till Tove, för det är viktigt att minnas att utan vänner finns det ingen himmel.



My best friend - Hello Saferide

Something striking hard tonight

Idag har jag en lite religiös dag. Det händer ibland och alltid är det musik, film, konst eller annat konstnärligt som utlöser det. Då är jag övertygad om att det finns något gudomligt. Denna känsla har medfört att jag gått omkring och varit ganska sluten idag. Hoppas bara att jag kan somna ikväll. Det har varit lite dåligt med det den senaste tiden. Så jag lyssnar på sommarpratare på nätterna.

Äntligen blev det lite blåbärsplockning. Tråkigt bara att jag fick så ont i ryggen att jag fick avbryta och gå hem igen. Lite blev det i alla fall. Får se vad jag ska göra av dem. Något bak eller någon sylt högst troligt. Dessutom har jag tittat på gamla (och nya) foton ikväll till min ego-kalender. Jag har hittat alla nu, men det väcker känslor att se på foton. Känslan av att jag ersattes som huvudperson när jag var nästan tre; känslan av att jag var så ful som tonåring; känslan av att jag var så mycket smalare då; känslan av att mitt svarta sinne alltid funnits där; känslan av att jag hela tiden behöver nya vänner som förlåter mig för vad jag gjorde de förra.


All for me - Anna Ternheim

Nothing really moves on black sunday afternoons

Det är en hel månad kvar innan mina studier tar vid och räknar man med att det är mindre än en månad sedan jag var färdig med kursen i norska så har jag större delen av min ledighet kvar. Ändå så känns det som om det går mot slutet. Mitt antagande är att det beror på att det helt enkelt går mot slutet för de flesta andra. Lillebror flyttar om ett par veckor och Underbara T återvänder till sin studentstad redan i förestående vecka. Sedan kan det även bero på att mina scheman kommit och det medför att planeringen av hösten drar igång på något vis. När är jag ledig? När är det mycket att läsa? När kan jag träffa familjen och vännerna? Egentligen skulle jag inte behöva lägga ner så stor energi på det nu när jag borde ta till vara på det som är. Tyvärr är jag som många andra och lever mer i framtiden än i nuet, och jag tvivlar på att det gör mig till en lyckligare människa. För jag är inte jättesugen på att börja plugga, men har ingen större motvilja heller. Det som lockar mest med hösten är i vilket fall som helst att komma hem till mina rutiner och att få träffa fina, fina Marie och hennes familj igen.

Sista helgen innan allt drar igång önskar jag besöka Popaganda. Det ska inte vara omöjligt. Det är mest det att jag måste hinna dit innan det tar slut. Får se hur det går. Efter Hultsfred (som var ett länge påtänkt spontant drag att åka på) har jag enorm abstinens på livemusik. Om det inte blir Popaganda så har jag i alla fall Frida Hyvönen och Lars Winnerbäck att se fram emot lite senare. Det är tur det.



Black Sunday Afternoon - Anna Ternheim

Vill du vara min ängel?

Intensivt är rätt ord för att beskriva livet just nu, men jag njuter. Man måste ta chansen när man får den, vila kan man göra en annan dag. På grund av festligheter igår kväll så började dagen idag inte förrän vid normal lunchtid. Då åkte vi ner till centrum (eller sentrum om det tycks bättre i sammanhanget) och fram till stängningsdags har det traskats runt i butiker. Jag var på jakt efter ett over size-linne eller en tunika eftersom jag fick med mig minimalt med kläder hit och jag hittade en jättefin på Carlings. Tyvärr var den mindre storleken för liten och för små over size-kläder ser jag tjock ut i. Så jag provade en större, men då såg det ut som ett nattlinne. Så det fick vara. När affärerna stängde började Heidi, min granne Dalkullan och jag att gå hem. Det tog en timme eftersom vi inte kunde vägen utan bara tog ut en riktning. Mina fötter är hur som helst tacksamma över att äntligen få en rast nu.

Om en stund bär det av igen. Då är det utgång på byn som gäller. Tillbaka in till stan alltså. Det får gå bra och gänget är störtsköna, så det är det svårt värt. Det här den enda helgen som egentligen är ledig på riktigt så vi tar ut allt nu. Nästa helg åker vi iväg och ska sova på hotell. Det är dubbelrum, så det kan också bli en spännande historia. Vi har bara varit här sedan i måndags, men vi beter oss redan som man brukar göra sista veckan. Hoppas bara att vi kommer att kunna se varandra i ögonen under den resterande delen av vistelsen.


Jag ska fånga en ängel - Ted Gärdestad

jag går fortfarande upprätt, men det är någon annan jag

Glad midsommar!!! Jag är i grannlandet N och ska om någon dryg timme ge mig av på firande av den svenskaste högtiden i grannhuset. Hårdbröd, sill och öl är inhandlat. Det andra får vara. En burk Heineken kostar 25 kr här, norska!! Sjukt. Å andra sidan har de ingen bokmoms i det här landet...

Hit kom jag i måndags och jag känner mig redan väldigt hemma, som om jag bott här bra mycket längre än jag har. Jag bor i studentkorridor ihop med tre kursare; en tidigare bekanting, en dalkulla och en musiker med fantasynamn.. Så vi trivs. Det känns som att vara på semester trots att man ändå studerar åtskilliga timmar om dagen. Nu är det ju helg dock och imorgon bär det av nedåt staden där det är möjligt att jag köper en stackars atilantfirre som fått sätta livet till en utav alla fiskebåtar. Nej, nu när jag skrev så dog lusten. De dör plågsamt. Pokkers också... Det blir ingen fisk.



Faller isär - Säkert!

...

En släng av skrivkramp har smittat mig. Därav min bloggpaus. Jag har inte gett upp och det händer trots allt saker även i mitt liv. Tyvärr har jag svårt att sätta ord på dem. Så de får stå för sig själva:

läsning
sex, musik, våld
träning
Buffy
film
tentaplugg
EU-val
älsklingskanin
Trondheim
sommar
födelsedagar
studentfirande av lillebror
såpbubblor

Rättvisans plutoner

Läget är bättre än sist. Jag överlever ett tag till. Nu är det mer en oro över allt som behöver göras och jag stressar vilket leder till ett huvud och en mage som säger ifrån samt att jag blir väldigt trött och somnar nästan bara jag sätter mig ner. Kanske lider jag av någon utmattningsdepression mini, eller har gjort eftersom jag tycks tåla stress och press extremt dåligt. Nu skriver jag det här samtidigt som jag äter bara för att vara effektivt, sorgligt men sant.

Jag vill nog inte säga så mycket mer just nu. Lyssnade på Doktor Kosmos förut och fick flash backs av högstadiet.


Doktor Vänster - Doktor Kosmos

Jag sålde min själ för tjugo spänn

Jag har känt mig så stark på sistone. Den där stabila känslan som gör att man blir som en sådan balansleksak som gungar, men alltid ställer sig upp har funnits i mig och jag har gråtit men aldrig mått dåligt för det. Det kom efter uppsatsen var inlämnad och med det fina vädret, men även igår när det regnade kände jag lyckan. Egentligen skulle jag bara lämna några böcker på ett utav universitetets bibliotek, men det slutade med att jag var ute och cyklade drygt två timmar i regnet. Det kändes bara renande och befriande. När jag sedan kom hem skrev jag på mitt primära skrivprojekt och kände verkligen att det kan bli något bra av den.

Så kom bakslaget och helt plötsligt står man på ruta ett, trasig. Den person som tagit allt större plats i mitt liv de senaste veckorna och som jag nu håller av mer än jag vågat erkänna visade rätt så klart att jag inte riktigt är önskvärd längre. Och det gör så ont. Jag har svårt att öppna upp, men när jag väl gör det så gör jag det fullt och blottar min själ och mina barnsliga drömmar och svarta tankar. Sedan händer detta och man dör en smula. Fan, fan, fan. Att gå från att känna sig älskad och uppskattad till att vara ensammast. Gick en promenad för en liten stund sedan och tårarna passade bra in i regnet så jag fick vara ifred från folks blickar, dessutom är det inte så många ute en dag som denna. Boken som Gunilla Nyroos läser i öronen nådde inte heller riktigt fram och inget blev bättre av att jag gick förbi platser som påminner mig om oss. Efter att nu ha kämpat ett tag för att samla ihop mig har jag kommit fram till att det bara finns en person som jag kan prata om detta med, Marie. Hon är värd så mycket. Det var inte så länge sedan jag hyllade henne här i bloggen, så jag ska ta det lite lugnt nu. Värd hundra gånger sin vikt i guld är hon i alla fall. Det som hindrar är självklart rädslan att jag gör det här till något större än det är. Tänk om det bara gör så ont idag för att imorgon kännas mycket bättre? Härdar jag bara ut den här kvällen och somnar så ringer jag henne imorgon. Samvetet är lite för dåligt för att ringa ikväll eftersom det känns som om Marie får ta det mesta av mitt mörker. Nej, nu ska jag fly in i en annan värld. Valet står mellan Wisteria Lane och Sunnydale…



Åh Uppsala - Markus Krunegård

Let's get naked under blankets

Okej, jag är ganska så dålig på att få någonting skrivet här. Efter att uppsatsen lämnades in i fredags har allt känts väldigt mycket bättre och jag tror att det har vänt lite. Jag hoppas bara att det håller i sig nu ett tag. Igår hade jag den mest lyckade picknicken på flera år. Superdupermysigt, men eftersom jag har samma förhållande till fotografi som till matematik, jag har fallenhet för det men inte intresse och motivation, så finns det inga bevis. Tyvärr. Idag är det en mittendag. Lite kyligt, blåsigt och grått för att man ska få tillåtelse att vara inne och plocka, lösa korsord eller se på film. Eller varför inte läsa en bok? Jag måste nog tyvärr ge mig ut i urrburret igen eftersom jag glömde köpa ett texthäfte som jag kommer att behöva i nästa kurs och nu blir det helg i några dagar så det är idag eller för sent liksom. På förmiddagen var jag hos optikern och det var långt ifrån så enkelt som jag hoppats att det skulle vara. Linserna påverkar tydligen blodkärlen i hornhinnan, men eftersom jag har så hög styrka så finns det knappt några andra att välja på. Jag ska testa ett annat märke i alla fall och se om de är bättre. Synundersökningen för glasögonen var totalt ologisk, så den får jag göra om i helgen… Så kan det gå.

Imorgon är det Sista april! (Eller Valborg som det egentligen heter.) Jag ska umgås med Maja, Klas och ett par bröder. Det blir bra, jag har champagne och öl på kylning och jag har skaffat kylelement till min kylväska så att jag slipper dricka fesljummen öl. Good good, förväntningar och stämning är på topp.

Elsa och jag är lite kära, men ingen kärlek som inte inbegriper lite bråk. Imorse sprang hon runt och bet och drog i mina jeans. Vet inte vad hon ville. Nu ligger hon och sover middag, sötnosen.

Adieu.


Let's just fall in love - Marit Bergman

Sometimes I dial your number and hang up

Marie ringde idag. Underbara människa! Och hon förstod allt och jag pratade högre än vad som är brukligt när man pratar om sådant bland folk. Tyvärr är jag rädd att en vän inte ska ta så mycket som hon tar för mig. Alltså dåliga saker, hon är ingen energitjuv. Snarare tvärtom. För tillfället är jag till och med beredd att skippa Linköping för hennes skull. Och Simones då, hon ingår liksom. Fan, vad jag känner mig ensam. Jag är så bra på att vara själv, men värdelös på att vara ensam.

(Ni som ändå tycker att jag ska till Linköping får ringa/skriva och tjata på mig så kanske jag blir lite medgörlig.)

Sanningen är att jag mår helt klart sämre sedan jag fick min diagnos för några veckor sedan, men att jag just kan sätta ett ord på det gör ändå att jag kommer mig själv lite närmare och det är väl egentligen något positivt. Jag vill känna mig själv och veta varför jag är som jag är och gör som jag gör. Tyvärr har jag lite för svårt att lita på människor för att kunna utnyttja chanserna som finns till att komma mig själv lite närmre. Så det är bra att någon som Marie finns. För sådana människor är sällsynta.

Adieu.



Montt Mardié - Pretenders

I'm not the boy I used to be

Det är med största sannolikhet årstiden som påverkar mig. Är inte ett dugg motiverad till något samtidigt som det känns som om jag är mer medveten än någonsin, kanske är det just det som är felet. Jag känner mig själv; en självcentrerad grubblare. Det som grubblas på är livet, sjukt, friskt och när jag ska orka ta tag i saker. En fördel är väl att jag ändå känner mig ganska kreativ, vilket kan vara lite distraherande när det jag egentligen borde skriva på är min (ganska omfattande) uppsats om ”Den allvarsamma leken” som ska vara färdig på fredag istället för mina oändliga skrivprojekt som det ändå inte blir något av.

Här är det en ganska ensam helg, men det är självvalt eftersom saker har en större chans att tas itu med om jag inte är för distraherad av gott sällskap. Måste erkänna att jag när jag inte kunnat förmå mig att göra så mycket vettigt, suttit och kollat in potentiella bostäder åt ett par vänner i Linköping som planerar att flytta ihop. (Ja, jag är knäpp.) Möjligtvis är det för att jag vant mig vid bostadsletandet efter ett par år utav sökande. Det ger utlopp för mina fantasier om ett alternativt liv.

Förresten kom jag in på kursen i norsk språk och litteratur. Det kan nog bli bra, men jag har inte bokat några biljetter än. Det är för lätt att skjuta upp. Jobbet har jag inte hört något från och jag har inte ringt själv så jag får se om det blir något. Annars får jag väl ta ledigt och leva asketiskt någon månad, det lär jag överleva. Dessutom kan det hända att jag får pengar från CSN för kursen i Trondheim, det har jag inte heller tagit tag i. Nej, jag måste växa upp lite nu och ta mitt ansvar!

Elsa mår bättre, men hon var nog förstoppad. Det hela vände efter att jag matat henne med vatten och hö. Det vill säga inte tvångsmatat, men inte gett upp förrän hon ätit. Kanske räddade det hennes liv också. Kan se paralleller till anorexin. Min lilla ätstörda kanin. Ja, hon äter nu men lite störd är hon och har alltid varit.

Precis som hos Tobias så är det någon som undrat varför mina rubriker är lite svårtydda. Det är helt enkelt citat ur olika låtar som jag har i huvudet för tillfället och ofta säger de (låtarna eller citaten) något om det jag vill ha sagt. Så, slipper ni undra. Från och med idag kan jag skriva ut låten så att ni får en bättre överblick.

A Dieu.


Shoreline - Broder Daniel

Stjärnfallet är jag

Jag har så ont i svanskotan att jag varken kan sitta, gå eller cykla. Min tå är bättre än igår, men såret vätskar fortfarande. Dessutom har jag träningsvärk. Allt detta är väl jobbigt, men det som upptar nästan alla mina tankar är Elsa. Hon mår inte riktigt bra. Hon är slö och har inte ätit på ett par dagar. Druckit har hon gjort och varit på toaletten, men jag är så rädd för att hon ska dö. På eftermiddagen hade jag ett riktigt break down och storbölade ett par timmar. Det skulle göra för ont.

Det är så mycket som måste göras. Planen var att läsa sekundärlitteraturen ordentligt ikväll så att jag kan sätta igång ordentligt imorgon med själva analysen som ska vara en del av den uppsats som förväntas lämnas in om drygt en vecka. Hmm, jag hoppas verkligen att min älskningskanin blir bättre så att jag kan fokusera. Jag för anteckningar över vad hon gör. Förhoppningsvis så är det något övergående så att hon snart är sig själv igen. Älsklingen.

Nej, nu måste jag rycka upp mig. Det är disk som ska diskas, golv som ska dammsugas och 400 sidor analys om Arvid och Lydia som ska läsas.

A dieu.

You tell me your blue skies fade to grey

Glad påsk. Påsken är glad, men jag är inte särskilt glad. Vill bara försvinna. Antagligen ligger mina serotoninnivåer lite lägre än de ska eftersom det inte finns någon egentlig anledning till att deppa. Men det känns som om någon har dött. Jag är skakig av ångest, har nära till gråten och ser inte fram emot någonting. Det är mörkt helt enkelt. Jag försöker tro att det blir bättre när jag kommer hem till mig, men det känns föga troligt just nu. Det är dags för autopiloten tror jag. Bara sova bort lite tid.

Lilla Anna smittade Lisa...

Hej alla.

Jag har inte brutit ihop totalt. Det är snarare en förkylning som brutit ut totalt. Värst var det i söndags med en hals som inte ville vara med. Rösten var nästan borta också. Nu är rösten nästan tillbaka. Det går att sjunga i alla fall. Nu har snuvan brutit ut i stället, men även om det är irriterande att vara täppt och gå runt och gapa för att få luft så har jag åtminstånne inte ont, vilket gör totalmåendet några enheter högre.

Läkarbesöket gick bra. Det är inte så mycket att säga, men jag var skakig och nervös. Eftersom jag dessutom var så pass förkyld att det var svårt att prata var jag nervös inför det också. Fick lämna ifrån mig lite blod, så får vi se vad det visar.

Snart är det påsk! Imorgon åker jag till mina föräldrar, igen. Det var bara en vecka sedan jag kom tillbaka, men det blir nog bra. Jag blev nog lite bortskämd eftersom jag saknat dem en del under den senaste veckan. Och idag blir min sista dag utan Elsa på ganska länge! Hon flyttar hit efter påsk när jag åker tillbaka och tar henne med. Min skutt-snutt.

Den nya kursen är ganska jobbig. Jag antar att jag inte knäckt koden än, men jag känner mig ganska korkad och det är inte kul. Idag ska vi analysera ”Körsbärsträdgården” och jag har läst den och kan väl ändå återge den, så jag hoppas att det ska gå vägen. Fick tillbaka tentan från förra kursen i alla fall och resultatet var över förväntan, så det bådar gott.

A dieu.

Somnar om

Jag känner mig inte bra alls. Frusen och eländig. Är sugen på vin, men det är nog inte världens bästa idé. Ska försöka sova tidigt istället och hoppas på att allt känns bättre imorgon.

Please die

Så har jag lyckats avbryta det innan det gick för långt. Jag berättade helt enkelt för tre personer i min närhet att jag fått ett återfall och bara ätit en minisemla och ett äpple på flera dagar. Det är så mycket lättare att bryta och tänka klart och förnuftigt om man känner att andra har förväntningar på en. Dessutom känner jag hur otäckt det är att bli så hög igen på svält. Det är ormen i paradiset. Så ikväll ska jag göra en snäll grönsakssoppa och förhoppningsvis är jag snart mitt vanliga jag eftersom den här fastan ändå inte pågått så länge. Tyvärr fastnade jag oerhört snabbt och jag inser att om jag inte avbröt nu så skulle allt bara bli värre.

It´s a rollercoaster

Idag har varit en konstig dag. Verkligen toppar och dalar. Förmiddagen var fylld av måsten och egentligen kände jag bara för att sätta mig på en bänk med en god bok i öronen och glo på folk. Men nej, det var handling, fylla i blankett, läsa resten av posten, läsa till dagens seminarium och diska som skulle göras. Så går det när man kommer tillbaka efter en veckas lov. Eftermiddagen var bättre; ny kurs och ett återseende av kursarna. Dessutom blev det en fika med Milla vilket är sockret på gröten. Kvällen har ägnats åt lite webbteve och dammsugning. Som sagt; en ovanlig vanlig dag.

Planen för imorgon är att plugga några timmar (men inte åtta) och på kvällen är det teater som gäller. Yey, jag ser fram emot det. Annars ska jag nog som vanligt skämma bort mig själv, sova tills jag vaknar, gå en promenix och se på L word. Egentligen har jag inget att klaga på. Tyvärr inser jag väl det lite för sällan för mitt eget och världens bästa.

Det blir inte så mycket vettigt att säga så jag slutar här.

I could never be her girl figure skater

Det är konståkningstider igen. Även om det börjar närma sig slutet av VM. Damernas fria program är idag och sedan är det bara galan kvar och den vet jag inte ens om den sänds. Konståkning fascinerar mig, främst av orsaken att jag själv har så taskig motorik och balans att jag aldrig ens lärt sig åka skridskor. I flera år försökte jag. Eller jag stod väl inte på isen varje dag, men fyra-fem gånger varje vinter och det gav aldrig med sig. När jag var fjorton (hade alltså försökt åka i närmre tio år) så gav jag upp. Började springa och intervallträna i ishallens trappor istället när det var skridskoåkning på skolidrotten. Om någon undrade så sa jag bara som det var, ingenting att hymla med liksom.

Så konståkning ger mig tillfredställelse dels för att det är en väldigt estetisk sport och bedömningssporter är mer mina. Exempel på andra sådana är konstsim, simhopp, rytmisk sportgymnastik och sist men absolut inte minst tävlingsdrill, som jag själv klamrade mig fast vid trots att jag de sista tre åren kände att jag aldrig skulle kunna nå högre på grund av att jag helt enkelt inte är född med den motoriken som krävs. När det kommer till drillen nu så är min plan att en dag utbilda mig till domare eftersom jag ändå fortfarande är ganska insatt i momenten. Tävlingar blir det inte så många för min del, men youtube är som alltid en källa stor som ett hav.

När det kommer till fascination för en idrott kommer nog tyvärr ingenting i närheten av konståkning för min del. Om inte mina eventuella barn ärvt mina taskiga egenskaper så vet jag exakt vilken som blir deras första aktivitet att skriva in i schemat: Skridskoteknik!

Sov du lilla videung

Så då. Dags att skriva igen. Nu känns det som när man vaknat mitt på dagen och inser att man missat det vackraste ljuset dagen har att ge. Sömnsmak i munnen. Trots att jag varit uppe sedan sju, som vanligt. Och jag har hittat nya bloggar, det är Joannas och Tobias. Det här med bloggar är en del av mitt kontrollbehov. Jag måste veta vad alla gör och vad de tänker och tycker. Om det bara kunde vara så att jag lade tiden på att göra mig själv lite bättre. Gå ner till sjön eller så. Eller läsa Insikt som av någon anledning hellre hoppar ner i mina föräldrars brevlåda än i min egen.

Ringde vårdcentralen imorse och min tid är om en och en halv vecka. Det är långt dit och i den stad jag befinner mig i nu så har de ett system som går ut på att man får komma samma dag som man ringer. Different shit, same name.

Och ja, jag är kär i både Bill Skarsgård och Allison Harvard samtidigt. Det får jag vara för det är så likt mig.

En skakig och en älskad

Nu är jag allså hemma hos mamma, pappa och broder Oder. Känner mig allmännt yr, konstigt, illamående och darrig. Det kan mycket väl vara vätskebrist och en del trötthet. Så jag snart göra i ordning en tillbringare med något drickbart så att jag får lite koll på vätskeintaget.

Möjligt att det tar ett par dagar innan jag skriver igen. Eller inte.

Lägger upp en bild på tjejen nummer ett i mitt liv.

Ja, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

Så är arbetet med hemtentan igång. Det går långsamt, men framåt. Jag började med den största frågan som är en textanalys och planen är att den ska bli färdig ikväll för att jag inte ska behöva stressa på fredag. Tyvärr så vet jag att koncentrationen (som redan börjar svika, därav blogginlägg) kommer vara 0% om någon timme, men om jag har tur så dyker den upp vid sjutiden. Lova vågar jag nog dock inte ge mig på. Det är så lätt att göra allt annat som pockar på uppmärksamhet. Just nu är det högen med Situation Sthlm, Allt om Film och Lärartidningen som frestar. Och detta trots att jag egentligen vet att jag tycker att texten som ska analyseras inte är så svår och tråkig egentligen. Det är måstet som gör det ointressant och som får barnet i mig att trilsket stampa i golvet som skrika ”dumma”.

På lördag far jag hem till mina föräldrar på en välbehövlig återhämtningsvecka. Jag hoppas verkligen att jag då kan komma tillbaka med nya krafter istället för, som efter jul, med ångest och svarta tankar. Det blir i alla fall ett uppehåll i Norrköping city på lördag där det ska ätas och (fönster)shoppas. Några direkta planer för den veckan har jag inte. Förhoppningen är väl att det ska bli fint väder så att jag kan lapa lite sol. Tidigare idag när jag gick till affären kände jag mig som en blomma som böjer sig efter solen. Ja, svältfödd är jag helt klart. Dessutom är jag en sådan som aktar sig för att vara ”för mycket” i solen. Det kan säkert ge en omvänd effekt.

Än har jag inte ringt vårdcentralen. Just nu skjuter jag upp det tills imorgon. Det vore samtidigt skönt att få det gjort. Det hade varit lättare om jag inte hade haft sådan telefonskräck. Senare ikväll får jag sätta mig och skriva ner mina symptom och sådant som kan vara viktigt att ta upp vid samtalet. Usch, nu blir jag nervös av att tänka på det.

A dieu

För varje hjärtslag

Det känns inget kul idag, även om det någonstans ändå känns som om allt blir bättre för varje dag. Som att jag lär känna mig lite mer för varje dag. Det är bara det att jag inte alltid är min egen bästa kompis. Jag började gråta inne på en bokhandel strax efter ett idag. Stod och snörvlade bakom hyllorna med kokböcker. Till sist slutade allt att rinna och jag gick med instängd gråt till min cykel och åkte hem. Det är inte första gången det händer. Jag brukar tänka på det som det sorgliga, när det känns som om allt har dött och jag inte orkar något annat än att gråta. Det blir bättre när jag kommer hem och kan lägga mig på sängen och sätta i teveserier i dvd-spelaren och dricka te. Planen för ikväll var annars att läsa Medea, men det känns kanske inte som den bästa idén när jag redan är låg.

Magen värker som vanligt och jag får en massa konstiga idéer om vad som är felet med mig. Egentligen borde jag söka bara för att få höra att det är psykiskt och att jag är hypokondriker. Eller så är jag glutenintolerant. Symptomen stämmer, jag är mest förvånad över att det dyker upp nu vid 21 års ålder. Det är som om någon vill straffa mig. Nej, jag tycker om kakor alldeles för mycket för att vara glutenintolerant! Det är så lätt att bara ta till överlevnadsstrategin att ignorera.

Snart är min delkurs slut, på fredag då hemtentan lämnas in. Den får vi imorgon och då blir det till att sitta på kammaren och skriva i tre dygn minus sova, äta och allt annat som man gör när det sista man vill är att skriva hemtenta. Hur som haver så tycker jag egentligen att allt det här är jättekul, jag är bara lite för mars-grå för att kunna förstå det själv bara.

A dieu

Bang bang

Mår konstigt idag. Ångest, mår illa och är väldigt trött. Jag hoppas verkligen att det går över tills imorgon när T kommer. Jag saknar henne, som alltid. Imorse bikade jag ut till Maxi och köpte saker till racletten. Så nu är allt redo. Tur det för just nu känns det som om att gå ut kan jämföras med att genomföra en Vätternrunda på en cykel utan sadel och växlar. Nej, nu håller jag mig inne. Kan häna att jag ringer Lillebror och pratar lite.

Testade mitt nya Rayman-spel igår :) Det var riktigt kul, men jag känner verkligen hur sämst jag är på tevespel. Jag önskar så att jag kunde vara lite skickligare, men antagligen har jag en finmotorik som är inställd på OFF. Om jag känner mig själv rätt så är jag envis och kommer om ca. en timme sitta där och kämpa så att svetten bryter fram. Just nu är det Tracks (ja jag vet att man kan lyssna senare på nätet men jag håller på traditionerna på det området), men det är slut om någon kvart så då blir det väl Rayman och jag mot kaninerna. Även om jag egentligen står på kaninernas sida. Annars är en trevlig sysselsättning att sitta och slå upp ord i SAOB :P

au revoir

Ananasjazz med grädde och glass

Så var den här dagen snart slut. Fikat/kafferepet blev väldigt lyckat även om min vita kladdkaka inte såg ut att vara mycket för världen. Tyvärr så har jag väl något gammalt invant mönster eftersom jag inte ätit någon ordentlig mat alls idag. Dumt. Jaja, jag ska försöka att inte haka upp mig för mycket. Det blir bara värre då och imorgon är en annan dag (som C Björkman skrålar).

Det blev mest tal om studier och så även mat. Det sistnämnda kan bli lite obehagligt, men det kom sig av att en i sällskapet just fått reda på att hon har allvarlig järnbrist och var väldigt orolig. Så då blev det tal om kost och hur man bäst får i sig järn och proteiner. Så det var väl ändå inte så hemskt. Det hade kunnat vara värre, som när det kommer gånerivikt-prat och "den och den som borde gå upp i vikt för att de ser så förskräckliga ut". Nu snöade jag visst in här, så nu lämnar jag det.

Det är lite nervöst inför en hemtenta nästa vecka. Det blir så intensivt på något vis och dessutom så åker jag iväg dagen efter inlämning så det blir inte mycket lugn hemmatid. Hur som helst så har dagen idag varit bra för själen och nu i kväll tog jag en lång promenad som friskade upp.

Your pictures on my wall

Fredagen blev riktigt bra och om jag hade vetat vad jag missat om jag inte åkt dit hade jag grämt mig i dagar. Så jag gjorde rätt. Grattis mig! Höjdpunkten var väl ändå när jag och Essel vann TP. Bråååå!

Annars är det rätt så stressigt nu, mycket att ta itu med både studierelaterade saker och privat. Dessutom snöar det konstant, så det blir att gå vilket bidrar till att tiden rinner iväg. Dessutom är jag utav någon outgrundlig anledning konstant hungrig. Inte sugen, hungrig. Suck.

Äntligen åkte Paris-serien upp på väggen. Tyvärr var det svårt att få dem rakt eftersom jag inte har något vattenpass. Så nu intalar jag mig att det är lite charmigt att de hänger på olika höjd. Två andra tavlor har också åkt upp, så nu känns mitt hem ännu mer jag och redo för både kafferep imorgon och raclette på söndag.

Nu är jag trött så det blir nog pyjamas på och upp tidigt imorgon istället för att göra det sista baket. God natt.

Och långsamt, långsamt, åh så långsamt

Jag som var så pepp. Nu känns allt bara trött och fruset. Det skulle nog vara fleccepläden, en balja te och jag ikväll. Dock kan även jag vara lite självuppoffrande så jag tänker nog ta mig ut i alla fall. Det står trots allt ett par nya skor i hallen. Och de är för dyra för sitt eget bästa. Så blir det när inget på rean duger.

Det känns som om ett lov inte vore helt fel. Hela kroppen och knoppen skriker efter ett par dagar utan måsten och borden. Dessutom hämtades en bok idag som ligger och väntar på att bli läst... Ja, som sagt utgång ikväll känns inte alls lika lockande längre.

Argumentationstalet idag gick inte helt bra på grund av filmen "Daisy Diamond". Jag skakade ett par timmar för att jag kände mig så upprörd. Ni får gärna googla filmen om ni är nyfikna, men jag rekomenderar inte att se den. Den gör intryck och avtryck, men gör för ont och är för hemsk för att jag någonsin skulle kunna rekomendera den.

Onsdag kl. 15 är det kafferep hos mig. Kom hellre tidigt än sent!

Oh God I miss the horses!

Ja, så är jag mitt vanliga vinterhatar-jag igen. Finns det något värre än när det varje dag faller blötsnö från det grå däruppe och den kommer in överallt? Och som om det inte skulle vara nog så är det för halt för att ha gummistövlar, men för varmt och slaskigt för att ha fodrade mockakängor. Blä!

Annars är det en lugn dag. Jag har hittat min kusins blogg som jag fastnat vid. Så småningom ska jag laga till lite kikärtsbiffar innan det är dags att ta itu med mitt tal tills imorgon. Det ska handla om varför skolfrukost borde vara lika självklart som skollunch. Ett ämne som mer än väl passar en blivand svensk- och hushållslärare. Det tar jag som sagt i eftermiddag. Jag känner att jag är värd lite slösurf i fleecebyxor efter dagarna som varit.

Elsa Päls är fortfarande inte här, utan bor hos Lillebror som agerar fosterfar. Vid påsk någon gång är planen att hon ska komma hit. Det är lite för långt att åka och för kallt för en stackars harig kanin. Så jag är ensam idag, sånär på några små flugor som jag misstänker kom hit med min nya basilika. De är inte så snälla, mer av typen obästisar om jag ska vara ärlig.

Jag har inte sagt något än

Så var det ett nytt år och jag känner mig mest trött. Lite som att ”jaha, nu börjar det om igen”. Idag ska jag och min vän C träffas, tror och hoppas jag. Hon betyder mycket, men vi ses inte särskilt ofta. Det ska hur som helst bli jättetrevligt att träffa henne igen om vi får tag i varandra. Min telefonskräck ställer till det vid tillfällen som detta. Om jag bara kunde ringa så skulle det inte alls vara lika besvärligt att hålla kontakter och sedan stämma träff.

Imorgon blir jag ett år äldre, eller i natt egentligen. Så epitetet ”tant” känns inte så avlägset längre. Aldrig att jag trodde att jag skulle bli åldersnojjig, det var väl helt enkelt inte det bästa att arbeta med gamla människor. Tankar på barnbarn flyger genom huvudet. Snacka om tidig 40 års-kris.

Jag har inte rört på mig på flera dagar. Snart växer det nog spindelnät på mig. Suck.