För varje hjärtslag

Det känns inget kul idag, även om det någonstans ändå känns som om allt blir bättre för varje dag. Som att jag lär känna mig lite mer för varje dag. Det är bara det att jag inte alltid är min egen bästa kompis. Jag började gråta inne på en bokhandel strax efter ett idag. Stod och snörvlade bakom hyllorna med kokböcker. Till sist slutade allt att rinna och jag gick med instängd gråt till min cykel och åkte hem. Det är inte första gången det händer. Jag brukar tänka på det som det sorgliga, när det känns som om allt har dött och jag inte orkar något annat än att gråta. Det blir bättre när jag kommer hem och kan lägga mig på sängen och sätta i teveserier i dvd-spelaren och dricka te. Planen för ikväll var annars att läsa Medea, men det känns kanske inte som den bästa idén när jag redan är låg.

Magen värker som vanligt och jag får en massa konstiga idéer om vad som är felet med mig. Egentligen borde jag söka bara för att få höra att det är psykiskt och att jag är hypokondriker. Eller så är jag glutenintolerant. Symptomen stämmer, jag är mest förvånad över att det dyker upp nu vid 21 års ålder. Det är som om någon vill straffa mig. Nej, jag tycker om kakor alldeles för mycket för att vara glutenintolerant! Det är så lätt att bara ta till överlevnadsstrategin att ignorera.

Snart är min delkurs slut, på fredag då hemtentan lämnas in. Den får vi imorgon och då blir det till att sitta på kammaren och skriva i tre dygn minus sova, äta och allt annat som man gör när det sista man vill är att skriva hemtenta. Hur som haver så tycker jag egentligen att allt det här är jättekul, jag är bara lite för mars-grå för att kunna förstå det själv bara.

A dieu