I could never be her girl figure skater

Det är konståkningstider igen. Även om det börjar närma sig slutet av VM. Damernas fria program är idag och sedan är det bara galan kvar och den vet jag inte ens om den sänds. Konståkning fascinerar mig, främst av orsaken att jag själv har så taskig motorik och balans att jag aldrig ens lärt sig åka skridskor. I flera år försökte jag. Eller jag stod väl inte på isen varje dag, men fyra-fem gånger varje vinter och det gav aldrig med sig. När jag var fjorton (hade alltså försökt åka i närmre tio år) så gav jag upp. Började springa och intervallträna i ishallens trappor istället när det var skridskoåkning på skolidrotten. Om någon undrade så sa jag bara som det var, ingenting att hymla med liksom.

Så konståkning ger mig tillfredställelse dels för att det är en väldigt estetisk sport och bedömningssporter är mer mina. Exempel på andra sådana är konstsim, simhopp, rytmisk sportgymnastik och sist men absolut inte minst tävlingsdrill, som jag själv klamrade mig fast vid trots att jag de sista tre åren kände att jag aldrig skulle kunna nå högre på grund av att jag helt enkelt inte är född med den motoriken som krävs. När det kommer till drillen nu så är min plan att en dag utbilda mig till domare eftersom jag ändå fortfarande är ganska insatt i momenten. Tävlingar blir det inte så många för min del, men youtube är som alltid en källa stor som ett hav.

När det kommer till fascination för en idrott kommer nog tyvärr ingenting i närheten av konståkning för min del. Om inte mina eventuella barn ärvt mina taskiga egenskaper så vet jag exakt vilken som blir deras första aktivitet att skriva in i schemat: Skridskoteknik!