est-ce que tu veux de moi dans ton beau métro?

En fas av hjärnsläpp är vad jag går igenom nu och det är precis som det ska vara; härligt, men även frustrerande. När jag ska komma på ett namn eller en titel så är det bara ett och samma namn som dyker upp varje gång. Som en slags selektiv glömksesjukdom. Om den nu ens är selektiv, men jag vill tro att jag i vissa stunder är precis som förr. För jag vill precis som modernisterna inte förlora mig själv samtidigt som jag vill kasta mig ut i det nya. Det är som det alltid är. Jag vill ha kakan och äta upp den samtidigt. Om jag bara kom ihåg vad den hette.

Nu när allhelgona är över så börjar jag så smått att skapa någon slags julstämning. För november är en vidrig månad. Fy Fransson! Så en spellista med de bästa jullåtarna är på gång, innehållande allt från Hello Saferide via Dolly Parton till Bing Crosby. Så det blir en ljuvligt salig blandning. Julbaket får vänta ett par veckor till. Jag vet väl inte riktigt hur mycket som är värt att baka heller. Det blir liksom lite dålig åtgång om jag inte skulle få för mig att ställa till kalas. Jag får väl se.

Imorgon börjar allvaret. Uti i verkligheten alltså och jag är allt det där som man är: nervös, förväntansfull, rädd, hoppfull, spänd… Och jag kommer att ställa klockan på en fånigt tidig tid.



La femme à barbe - Emily Loizeau