Åh gud, vad har jag gjort för ont? Tänk om det aldrig fixar sig!

Nu snurrar allt efter en överdos av kaffe. Ja, jag vet att jag är farligt klen. I alla fall när det gäller kaffe, blir hur hög som helst. Det var vid ett besök hos farmor som överdosen intogs. Hon är en inbiten koffeinist, något som jag försöker undvika i det yttersta då jag normalt kontrollerar och reglerar mitt intag. Hos farmor blir det dock lite svårt med mängderna. Hur som helst blir det inte bättre av att jag oroar mig för Lillebror som flyttade hemifrån för fem dagar sedan och han verkar inte ha det helt lätt; internetuppkopplingen fungerar inte och han har fått en rumskamrat som inte är helt enkel att samarbeta med och som snyltar. Stackaren, men ingenting blir bättre för att jag sitter här och har ont i magen för hans skull. Dessutom ska jag dit på fredag, så jag kan väl lägga mina bekymmer på hyllan till dess. Inte helt enkelt att vara the worrying storasyster.

Den tredje september, om åtta dagar, är det dags att ta farväl av Lasse för ett tag. Verkar inte som om vi kommer att ses förrän tidigast till nästa sommar. Det gör också ont i magen. Min mage dukar väl snart under av kaffechock, oro och sorg/saknad. Om en vecka är jag i alla fall tillbaka i min Studentstad och förhoppningsvis även i mina rutiner. Jag längtar och bävar.


Du säger ingenting det säger allt - Mitt piano

Du kan høre det brister

Sitter i köket och låtsas att jag är såå cool. Sjunger perfekt och är bländande vacker. Det är drömmarna som gör att man orkar vakna. Äntligen har jag tagit tag i saker. Saker innebär att jag sökt jobb och städat hela huset. Dessutom ska jag möta upp Lillebror strax för att senare ha en kväll med våfflor och Heroes. Tyvärr för jag ont i magen av att bara tänka på våfflor för tillfället, men det får gå ändå. Jag börjar bli van vid att gå emot mina hjärnspöken. Någon gång måste det ju få effekt och om inte annat så inser jag väl att jag överlever.

Ibland känns det som om blodsband bara är blodsband. Som om man aldrig skulle ha kommit överens med personen i fråga om man inte varit släkt och på så vis haft något gemensamt. Tidigare har jag inte haft något problem med det här, men sedan den här tanken dök upp i huvudet har jag känt mig lite falsk och feg när jag bara känner för människor för att vi har samma gener. Jaja, egentligen borde det väl inte vara något problem när jag ändå lever i Sverige där blod inte alltid är tjockare än vatten och där man inte blir utesluten ur familjen bara för att man har åsikter. Det kanske mest är svammel det här, men ibland känns det som det största skälet till att jag uppskattar mina släktingar är att de ser ut som jag. Så narcissist, javisst! Det känns nog bättre imorgon.


Knekker deg til sist - Kaizers Orchestra

You hold my head when I throw up, I hold your hand when you weep

En hel vecka har spenderats med the tjejkompis. Hon som jag skulle göra vad som helst för och som alltid är på samma nivå som jag oavsett hur lång tid det än tar mellan samtal och möten. Hon är den fantastiska människa som får mig att lära känna mig själv och som får mig att inse vilka som bör vara mina prioriteringar i livet. Vi satt på en trottoarkant och pratade om livet som nyvuxen och om hur man ska hantera att tidigare vänner glidit en ur händerna. Hon frågade om en person (MK) som jag uppgicks mycket med tidigt i våras och fick mig att inse hur mycket jag saknar MK och hur starkt jag känner. Vi pratade även om de möten som skulle bli kära återseenden, men som bara blev bittra besvikelser med stela leenden och gråt i halsen när insikten kom att tåget redan gått åt ett annat håll. Och vi insåg på nytt hur lyckligt lottade vi är som funnit varandra.

Det här inlägget blir en hyllning till Tove, för det är viktigt att minnas att utan vänner finns det ingen himmel.



My best friend - Hello Saferide

Something striking hard tonight

Idag har jag en lite religiös dag. Det händer ibland och alltid är det musik, film, konst eller annat konstnärligt som utlöser det. Då är jag övertygad om att det finns något gudomligt. Denna känsla har medfört att jag gått omkring och varit ganska sluten idag. Hoppas bara att jag kan somna ikväll. Det har varit lite dåligt med det den senaste tiden. Så jag lyssnar på sommarpratare på nätterna.

Äntligen blev det lite blåbärsplockning. Tråkigt bara att jag fick så ont i ryggen att jag fick avbryta och gå hem igen. Lite blev det i alla fall. Får se vad jag ska göra av dem. Något bak eller någon sylt högst troligt. Dessutom har jag tittat på gamla (och nya) foton ikväll till min ego-kalender. Jag har hittat alla nu, men det väcker känslor att se på foton. Känslan av att jag ersattes som huvudperson när jag var nästan tre; känslan av att jag var så ful som tonåring; känslan av att jag var så mycket smalare då; känslan av att mitt svarta sinne alltid funnits där; känslan av att jag hela tiden behöver nya vänner som förlåter mig för vad jag gjorde de förra.


All for me - Anna Ternheim

Nothing really moves on black sunday afternoons

Det är en hel månad kvar innan mina studier tar vid och räknar man med att det är mindre än en månad sedan jag var färdig med kursen i norska så har jag större delen av min ledighet kvar. Ändå så känns det som om det går mot slutet. Mitt antagande är att det beror på att det helt enkelt går mot slutet för de flesta andra. Lillebror flyttar om ett par veckor och Underbara T återvänder till sin studentstad redan i förestående vecka. Sedan kan det även bero på att mina scheman kommit och det medför att planeringen av hösten drar igång på något vis. När är jag ledig? När är det mycket att läsa? När kan jag träffa familjen och vännerna? Egentligen skulle jag inte behöva lägga ner så stor energi på det nu när jag borde ta till vara på det som är. Tyvärr är jag som många andra och lever mer i framtiden än i nuet, och jag tvivlar på att det gör mig till en lyckligare människa. För jag är inte jättesugen på att börja plugga, men har ingen större motvilja heller. Det som lockar mest med hösten är i vilket fall som helst att komma hem till mina rutiner och att få träffa fina, fina Marie och hennes familj igen.

Sista helgen innan allt drar igång önskar jag besöka Popaganda. Det ska inte vara omöjligt. Det är mest det att jag måste hinna dit innan det tar slut. Får se hur det går. Efter Hultsfred (som var ett länge påtänkt spontant drag att åka på) har jag enorm abstinens på livemusik. Om det inte blir Popaganda så har jag i alla fall Frida Hyvönen och Lars Winnerbäck att se fram emot lite senare. Det är tur det.



Black Sunday Afternoon - Anna Ternheim