Tout ca m`est bien egal

Oui hallo?



Jag har legat sjuk hela helgen och är inte riktigt bra än. Det är inte helt omöjligt att det är svinis som gjort ett besök. Annars är det bara en vanlig infektion. Egentligen så spelar det ingen större roll. Huvudsaken är ju att jag blir bättre. Som vanligt är inte riktigt sjukdom inplanerat i almanackan så jag har missat en del saker som jag sett fram emot. Istället har jag hunnit läsa ett par böcker och nu när jag piggnat på mig lite så har jag börjat på ett nytt korsstygnsbroderi. Så vackert är väl motivet inte egentligen; det är ett par rådjur vid en sjö, men det är själva aktiviteten som är nöjet.

Skriver inte mer nu. Ska lägga mig under täcket och brodera vidare.


Je ne regrette rien - Edith Piaf

So follow my lead and we'll one two three

Kära dagbok… Nej, inte riktigt så. Början av veckan ägnades åt att göra en lista av 00-talets 100 bästa låtar (kolla här), men det blev inte så bra eftersom jag glömde några viktiga (den här till exempel). Det är inte lätt sådant där. Jag gjorde i alla fall ett försök. Det är vad som räknas.

Annars är jag förälskad, som vanligt. Eller det är väl aldrig som vanligt. Man blir som pånyttfödd varje gång. Det låter ju som om jag blir kär i nya personer hela tiden, men så är det inte. Så himla ofta byter jag inte objekt. Nu känns det väldigt bra i alla fall och det är väl så det ska vara. Nu pratas det inte mer om det.

VW Polo-reklamen gör mig faktiskt sugen på att provköra bilen. Möjligen kan det ha något att göra med att jag sett reklamen väldigt många gånger och kanske finns det några nostalgiska skäl då jag i början av min karriär som bilförare till största delen rattade en röd Polo. Ibland skulle det vara skönt att ha en liten bil att ratta runt i men miljön, plånboken och min hälsa säger nog tvärt nej. Helga skulle nog känna sig väldigt åsidosatt och ensam också. Så nej, köpa bil är inte någon toppenidé.

I förrgår hittade en mössa med pingviner på ner i mitt brevfack. Från min kusin yngla. Det är sådana saker som förgyller vardagen lite. Sedan gick jag runt på campus med ett stort leende på läpparna resten utav eftermiddagen. (Dock inte mössan då det inte var mössväder, men snart så…)

Min tanke tidigare idag var att jag skulle skriva mitt bidrag till debatten om Gynning och bantningspillren, men jag låter bli. För jag insåg att jag faktiskt inte vill (eller kanske vågar jag inte) hänga ut min åsikt på nätet. Trots då att jag knappt har några läsare. Så det får vara. Vill ni hemskt gärna veta så får ni väl höra av er. Varför skulle världen bli bättre för att jag också försöker kackla bland de tuffa hönsen?

Puss på er (mest på K)


Pull Shapes - The Pipettes

Shame on me, I keep forgetting what my daddy said. He said "You could screw your whole life up and I would still love you to death"

Så kom den här stunden då det känns som om jag måste erkänna att jag skäms lite för min blogg. Som språknörd så borde jag självklart ha ett kanske bättre, men framförallt mer intressant språk. Dessutom är det ju skittråkigt att läsa om att livet är sådär hela tiden. Ja, precis som i det vanliga livet så fylls bloggen av känslan att vara världens tråkigaste. Jag skulle kunna nischa den. Bara skriva om kultur eller varför inte lite mer kåserande eller i brevform? Möjligen skulle den kunna handla om skolan med nyheter, synpunkter och tankar från en lärarstudent… Så anledningen och förklaringen till att min blogg får vara tråkig är helt enkelt för att den är min tråkiga sida. Mina intressantare sidor använder jag helt enkelt i andra sammanhang. Vill jag skriva intressant och bra så skriver jag på mitt romanprojekt. Nischning har jag försökt, men det fungerar inte. Jag tröttnar helt enkelt. Så jag skriver som jag gör och det som faller mig in. Säkert på bekostnad på att ha några läsare överhuvudtaget, men det får det vara värt. För bloggning kanske inte är min grej men det är ett perfekt sätt att samla minnen på när man aldrig har batterier till kameran.

En sak kan jag dock lova och det är att jag ska försöka att göra allt lite luftigare och ha lite bilder i inläggen.


Shame on me - Marit Bergman

Trekk en kanin opp av hatten og legg ner dine blomster

Goddag.

Det är faktiskt lite bättre idag, men höst känns fortfarande inte som någon bra idé och jag förstår inte riktigt varför. Det brukar inte vara några större problem, men nu är det tydligen det. Jag har lite lust att åka hem till mamma och pappa, men Elsa är lite höstorolig och äter som en varg (det gör hon förvisso alltid, men det är värre än vanligt). Så det är nog bäst att stanna hemma med pälsbebisen. Förhoppningsvis så blir det bättre med det också snart.

Annars är det rätt så lugnt. Det är som vanligt liksom och det vill säga att jag tittar för mycket på tv, gör språkanalyser för nöjes skull, spelar ”We <3 Katamari” emellanåt, läser allt annat än kurslitteraturen, lagar för mycket mat och städar upp efter min långörade pälsapa (<-- inte min kategorisering, men det låter mer exotiskt än kanin). Sedan håller jag mig borta från influensan så gott det går. I nuläget känns det inte helt rätt för mig att vaccinera mig, så jag kör på den andra linjen: isolering.

Ibland får man inte som man vill. Ett utmärkt exempel på detta är att när tv4 äntligen ska visa tredje säsongen av Heroes (som är riktigt vass enligt säkra källor) så gör de det mellan 22.40 och 23.35 varje vardag. Idioti. Särskilt för morgonmänniskor som jag. Om jag varit nattuggla så hade väl tiden inte varit något större problem, men i vilket fall så känns det inte så inspirerande att den skyndar fram med fem avsnitt per vecka. Det blir liksom svårt att hinna med om man missat en dag. Så tiden hade väl varit okej om det bara varit en kväll i veckan. Då hade jag kanske kunnat hålla mig vaken, alternativt letat fram ett videoband och spelat in det. Det är ett i-landsproblem, men ändå väldigt frustrerande. Sådana här saker uppmuntrar ju nästan till illegal nedladdning då det knappt finns något alternativ om man vill fortsätta se sina favoritserier. Jag har hört att både ”24” och ”Lost” lagts på senare tider efter några säsonger, men jag tvivlar på att de då visats varje vardagskväll. Nej, lite bitterfittig är jag allt!


Knekker deg til sist - Kaizers Orchestra

Blås här där det gör ont

Goddag kära bloggläsare! (Om ni ens existerar. Det känns lite som trädet som faller ensamt i skogen.)

Pannan ovanför vattnet beskriver min dagsform. Inte så bra alltså. Ingenting känns upplyftande och det rinner över i mig och på mig titt som tätt så att kudden och tröjan blir saltvåt. Det är otäckt hur skört allt är. En dålig dag gör att man vill ge upp allt som tagit år att bygga upp. Det gör så ont att inse hur man förstör sig själv samtidigt som man inget hellre vill än att trasa sönder sig så att man aldrig mer läker igen. Självdestruktivitetens fälla. Med hårfästet ovanför ytan kan dock fortfarande tänka rationellt, tyvärr. Tyvärr därför att det för med sig en oerhörd ångest och ett samvete som lider. Så det är väl det här som kallas självförakt och det absolut inte första gången jag känner så. För tillfället kan jag inte (eller vill jag inte?) minnas hur jag tog mig ut på andra sidan. Nej, det här blir inte något särskilt upplyftande inlägg, så jag slutar här.


Från kylan in i värmen - Lars Winnerbäck

Come and open up your folding chair next to me

Godkväll.

Idag har studierna dragit igång på riktigt och jag har flängt runt på alla bibliotek som är relevanta. Vissa har till och med fått besök av mig fler än en gång och kilovis med böcker har burits hem. Så går det när man är ekonomisk och hellre lägger pengarna på annat än svindyr (och ofta icke nödvändig) litteratur. Så jag far runt och det går undan må jag säga. Nu är det två kurser som ska läsas parallellt, vilket kräver lite mer struktur och planering. Inget som jag brukar ha några problem med, men bara vetskapen om att det krävs lite mer disciplin gör mig aktsam.

I morse (eller om det var på förmiddagen, ibland är det svårt att veta var gränsen går) bokade finaste Malin biljetter till Regina Spektors konsert på Cirkus i december. Visst har jag redan sett fröken Spektor i år. Men för oss som förstår sådant här så får man inte nog, hungern blir bara större. Det är som sex. Det ska krävas en del för att man ska bli mätt på riktigt bra sex, likadant med bra musik.

För de som undrar kan jag tala om att Elsa mår bättre än på länge och att jag försöker göra mig av med mina sista föreställningar om monogami och där med även med all svartsjuka som förpestar.


Folding Chair - Regina Spektor