...

En släng av skrivkramp har smittat mig. Därav min bloggpaus. Jag har inte gett upp och det händer trots allt saker även i mitt liv. Tyvärr har jag svårt att sätta ord på dem. Så de får stå för sig själva:

läsning
sex, musik, våld
träning
Buffy
film
tentaplugg
EU-val
älsklingskanin
Trondheim
sommar
födelsedagar
studentfirande av lillebror
såpbubblor

Rättvisans plutoner

Läget är bättre än sist. Jag överlever ett tag till. Nu är det mer en oro över allt som behöver göras och jag stressar vilket leder till ett huvud och en mage som säger ifrån samt att jag blir väldigt trött och somnar nästan bara jag sätter mig ner. Kanske lider jag av någon utmattningsdepression mini, eller har gjort eftersom jag tycks tåla stress och press extremt dåligt. Nu skriver jag det här samtidigt som jag äter bara för att vara effektivt, sorgligt men sant.

Jag vill nog inte säga så mycket mer just nu. Lyssnade på Doktor Kosmos förut och fick flash backs av högstadiet.


Doktor Vänster - Doktor Kosmos

Jag sålde min själ för tjugo spänn

Jag har känt mig så stark på sistone. Den där stabila känslan som gör att man blir som en sådan balansleksak som gungar, men alltid ställer sig upp har funnits i mig och jag har gråtit men aldrig mått dåligt för det. Det kom efter uppsatsen var inlämnad och med det fina vädret, men även igår när det regnade kände jag lyckan. Egentligen skulle jag bara lämna några böcker på ett utav universitetets bibliotek, men det slutade med att jag var ute och cyklade drygt två timmar i regnet. Det kändes bara renande och befriande. När jag sedan kom hem skrev jag på mitt primära skrivprojekt och kände verkligen att det kan bli något bra av den.

Så kom bakslaget och helt plötsligt står man på ruta ett, trasig. Den person som tagit allt större plats i mitt liv de senaste veckorna och som jag nu håller av mer än jag vågat erkänna visade rätt så klart att jag inte riktigt är önskvärd längre. Och det gör så ont. Jag har svårt att öppna upp, men när jag väl gör det så gör jag det fullt och blottar min själ och mina barnsliga drömmar och svarta tankar. Sedan händer detta och man dör en smula. Fan, fan, fan. Att gå från att känna sig älskad och uppskattad till att vara ensammast. Gick en promenad för en liten stund sedan och tårarna passade bra in i regnet så jag fick vara ifred från folks blickar, dessutom är det inte så många ute en dag som denna. Boken som Gunilla Nyroos läser i öronen nådde inte heller riktigt fram och inget blev bättre av att jag gick förbi platser som påminner mig om oss. Efter att nu ha kämpat ett tag för att samla ihop mig har jag kommit fram till att det bara finns en person som jag kan prata om detta med, Marie. Hon är värd så mycket. Det var inte så länge sedan jag hyllade henne här i bloggen, så jag ska ta det lite lugnt nu. Värd hundra gånger sin vikt i guld är hon i alla fall. Det som hindrar är självklart rädslan att jag gör det här till något större än det är. Tänk om det bara gör så ont idag för att imorgon kännas mycket bättre? Härdar jag bara ut den här kvällen och somnar så ringer jag henne imorgon. Samvetet är lite för dåligt för att ringa ikväll eftersom det känns som om Marie får ta det mesta av mitt mörker. Nej, nu ska jag fly in i en annan värld. Valet står mellan Wisteria Lane och Sunnydale…



Åh Uppsala - Markus Krunegård