Sometimes I dial your number and hang up

Marie ringde idag. Underbara människa! Och hon förstod allt och jag pratade högre än vad som är brukligt när man pratar om sådant bland folk. Tyvärr är jag rädd att en vän inte ska ta så mycket som hon tar för mig. Alltså dåliga saker, hon är ingen energitjuv. Snarare tvärtom. För tillfället är jag till och med beredd att skippa Linköping för hennes skull. Och Simones då, hon ingår liksom. Fan, vad jag känner mig ensam. Jag är så bra på att vara själv, men värdelös på att vara ensam.

(Ni som ändå tycker att jag ska till Linköping får ringa/skriva och tjata på mig så kanske jag blir lite medgörlig.)

Sanningen är att jag mår helt klart sämre sedan jag fick min diagnos för några veckor sedan, men att jag just kan sätta ett ord på det gör ändå att jag kommer mig själv lite närmare och det är väl egentligen något positivt. Jag vill känna mig själv och veta varför jag är som jag är och gör som jag gör. Tyvärr har jag lite för svårt att lita på människor för att kunna utnyttja chanserna som finns till att komma mig själv lite närmre. Så det är bra att någon som Marie finns. För sådana människor är sällsynta.

Adieu.



Montt Mardié - Pretenders