Lyssna till ditt hjärta

Annandag påsk 2008 rinner iväg. Jag har ägnat hela dagen åt webbteve och min kärlekshistoria. Allt från sängen. Verkligheten känns ganska långt borta och på torsdag ska jag till Paris. Imorgon jobbar jag och på kvällen ska jag hämta Tove som äntligen kommer tillbaka. Det har varit tufft utan min kompanjon.

Idag saknar jag den svenska sommaren. Eller jag saknar Sverige och jag saknar sommaren. Om jag fick en utav dem skulle jag bli glad. Jag har så kallade vårkänslor och vill shoppa en massa fina sommarkläder. Om vädret är vackert i Paris så kanske det blir att en del inköp görs där. Jag vet att det är mer logiskt att shoppa när det är dåligt väder, men då finns ju inte inspirationen. Nu låter jag jätteytlig. Det är väl bara en tidsfråga innan jag lägger upp ”Vill ha” och ”Dagens outfit” ;-)

Så har jag sökt in till universitetet också. Eller universiteten snarare eftersom jag sökt i tre olika städer. Det är skönt att ha det gjort, men samtidigt lite läskigt att jag antagligen kommer att flytta till en stad där jag varit en enda gång. Jag är nog lite yr av mig. Det är dock ingen nyhet. Jag har dock sökt Linköping i andra hand, jag läste saker som jag skrivit under min gymnasietid och fick hemlängtan (ja, det är den staden som vinner om jag ska säga vilken stad mitt hjärta tillhör).

The history books forgot about us, and the Bible didn't mention us.

Hur kommer det sig att det finns så lite skönlitterärt eller fiktion som handlar om människor i min ålder? Jag snackar om de ”nyvuxna”, mellan 18 och 24. Det här är inget jag började fundera på idag, jag har gått med tanken några månader nu. Anledningen till att det slog mig var att jag insåg att det jag själv mest läser handlar om kvinnor mellan 40 och 50, alltså i min mammas ålder. Jag har självklart läst en del om dem mellan 30 och 40 också, de med småbarn och/eller karriär. Det jag insett är att de inte är lika intressanta. Böcker om kvinnor som är ”trettionågonting” blir lätt ”chicklitt”, alltså rätt så ytligt. Fyrtioplusarna däremot har livskriser och sjuka tankar. Deras barn glider dem ur händerna och de inser att de levt halva sina liv. De historierna finns det ofta så mycket mer kvalité och djup i. Nu är jag bara 20 år, jag har bara kommit halvvägs till min fyrtioårskris och jag undrar om inte en tjugoårskris också kan vara intressant att läsa om. Du ska flytta hemifrån, veta vad du vill syssla med i framtiden och komma på vem du är. Du inser att om du vill skaffa barn och familj innan du blir för gammal (vilket innebär helst första barnet innan trettio), så borde du träffa den rätte/rätta när du är 22 eller 23 för att hinna bli så pass stabil i förhållandet att du vet att det kommer att fungera. Dock kan du inte nöja dig med första bästa, då kommer du alltid känna att du saknat något. Detta är 20-årskris. Min gissning är att 40-årskris är värre, men det beror väl på precis som det mesta.

Saken är den att när jag skriver, så skriver jag om denna ”nyvuxna” generation. Antagligen för att jag tycker att det är enklast och mest intressant. Det är enkelt eftersom jag använder mig av mina och mina vänners erfarenheter och tankar. Intressant är det eftersom jag är så uppe i det i verkligheten. Jag har försökt att skriva högstadierealism á la Johanna Thydell, men det gick inte. Jag hatade högstadiet och vill inte riktigt kännas vid personen jag var då och än mindre vill jag kännas vid livet man lever då. Jag är så mycket mer nöjd nu. Samtidigt som kriserna är djupare. När jag var 18 (eller några månader innan jag fyllde) fick jag för mig att banta, trots att jag varit naturligt underviktig hela mitt liv. När jag var 18 år och 4 månader hade jag utvecklat anorexi. Jag låg på golvet i min etta med kokvrå och grät och skakade av ångest. Det och sommaren (och kanske även hösten) som följde kan man alltså lätt kalla det värsta som jag som person genomgått. Ändå var min gymnasietid så mycket bättre än det jag hade innan. Allt är relativt. Men jag undrar ändå varför det inte finns någon marknad för fiktion om nyvuxna. Är det en för smal målgrupp? Kanske är det så att man som 35-åring inte är särskilt intresserad av att läsa om en 21-årig killes ångest inför sin könsroll, på samma sätt som högstadiet känns jobbigt för mig att relatera till. En annan anledning till bristen kan vara att 18-24-åringar inte tillhör de som läser mest och det kan faktiskt vara för att det inte finns något som riktar sig direkt till oss. Eller så är det för att vi börjar plugga vidare och då bara läser fack- och studielitteratur. Allt är bara mina spekulationer, men jag tänker i alla fall att fortsätta skriva om oss med 20-årskris ett tag till.

Inuti är du fjäderlätt och vit

Idag är det som sig bör på en långfredag. Det är hemskt långtråkigt. Har ingen lust med något och samtidigt kan jag inte göra ingenting, då blir jag rastlös. Så, nu har jag gnällt lite.

Folket som jag bor med ska åka skidor i helgen, men jag vet inte om det innebär lördag, söndag eller måndag. Kanske alla tre eller två utav dem, vem vet. Själv lär jag väl bli kvar i den här byn, om vädret fortsätter bete sig som en slaskpöl så blir det nog inte bättre än så. Jag hoppas dock att jag finner lite motivation och ro så att jag får saker gjorda, istället för att ligga här och titta om hjärtslagen syns utanpå bröstkorgen.

Har sett på Magnus Bentnérs Uncut på eftermiddagen. Jag känner mig ganska övertygad och hjärntvättad måste jag säga. Ebba, Runar och Gessle är treenigheten som utgör Satan. (Med Linda Rosing som bubblare.) Innan Betnér så såg jag Grotesco-klipp på youtube. Jag missade visst det programmet helt (kanske för att jag befann mig i Frankrike även i höstas). Roligt är det i alla fall. Jag har snöat in på svensk humor, antingen så är det ett nytt intresse som väckts (jaja, jag har ju kollat tidigare också, men inte lika seriöst och målmedvetet) eller så är det något i mig som söker det svenska och som inser att jag behöver få skratta lite så att jag inte får dumma tankar. Tråkigt att jag kämpar mot själv och sätter på Kent då…

Det känns väldigt icke-påskigt faktiskt. Jag kommer att tro att jag drömt.

När allt känns på rutin och redan gjort, ska jag samla mina krafter och göra något stort

Jag glömde ju att skriva att Sandra fick sin lilla tös natten till igår. Grattis än en gång!

Tänkte på årstider idag. Det är konstigt hur mycket man anpassar sig. (Inte för att man har något val direkt.) Som i norra Sverige till exempel där man går runt 8 månader i mestadels mörker och kyla. Eller i södra Europa där det blir kaos om det kommer snö. Själv befinner jag mig ju nu så i mitten som man kan. Mitt i Europa, i mitten av mars. Det innebär att man behöver ha tre par skor och tre olika jackor redo. Imorse var det -1 grad celcius. På lunchen låg termometern på runt 12 plusgrader och nu är det sjutton. Det är helt knäppt att jag imorse stod och skrapade runtorna på bilen när jag nu måste veva ner rutorna för att svalka mig själv i samma bil. Jag undrar om det kommer att vara så här nu fram till sommaren eller om våren kommer att bestämma sig för att för en gångs skull vara lite förutsägbar.

Såg gårdagens avsnitt av "Morgonsoffan" i morse. Det var bättre än förra veckans. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men det kan vara att jag fattar konceptet bättre och att det kändes som om det var lite mer jämn kvalitét på det hela.

Leanne var här på lunch idag. Jag gjorde bort mig och gjorde kycklingpaj. När pajen var färdig kom jag på att Leanne är allergisk mot ägg (som jag då självklart stoppat i ett i pajen). Så det blev halvfabrikat-lasagne istället. Det gick ju det också.

Det lär inte komma några påskkärringar hit idag. Funderar på att spöka ut barnen, men jag vet inte vem (förutom de själva) som skulle uppskatta den genomsvenska traditionen med barn i sjalett som tigger godis. Här går de i skolan imorgon, på långfredagen. Var inte detta ett katolskt land? Ja, de har påsklov i mitten på april också. Allt är inte vad det synes vara.

Jag längtar till Paris.

The return av Hjärtans Fröjd

Idag är jag tydligen ledig. Det var lite oväntat och nu har jag helt plötsligt en hel dag som ligger framför mig. Tove är i Sverige, så jag blir nog kvar här i huset. Det finns alltid saker att fylla tiden med. Gå promenader och baka till exempel. Ska baka brownies till kvällens fest.

Jahopp. På det stora hela kan jag väl säga att jag är en mer hel människa än för ett halvår sedan. Det kanske hade varit så även om jag varit i Sverige, men jag tror att det speciella läget här gör mycket till.

Det blir mycket ledig tid framöver. Jag jobbar imorgon, men sedan är jag ledig hela påskhelgen för att sedan arbeta tisdag och onsdag. På torsdagen, den 27:de, åker jag och Tove till Paris för en långweekend. Det kan bli underbart om vädret är på vår sida. Är inte vädret med oss så får vi väl gå på muséeum och sitta på caféer. Det löser sig säkert.

A Dieu.

Bonjour

Min blogglust är lite nyväckt. Kanske för att min bror börjat blogga. Själv vet jag inte vad jag ska skriva om. Det får komma så småningom. Kul att vara här igen, även om dagen idag känns som gröna luddiga tomater.