Och jag vill proppa i mig hela jävla kakan på en gång

Ja, jag måste börja blogga igen. Eller väckas ur dvalan snarare.

Jag har lärt mig av Clarissa Vaughn att det som man känner aldrig är början på lyckan. Det är det som är lyckan. Och sedan november har den varit där. Inte hela tiden, men för det mesta. Igår klockan 18 var den där i alla högsta grad. Klockan 23 när jag gick hem var den inte där och tårarna började rinna utmed de frusna kinderna. Jag försökte då att ta tillbaka känslan, men det gick inte så bra. Hur mycket kärlek och värme jag än fyllde mitt huvud med så var sorgen ändå där. Idag inser jag att det var tröttheten. Det är inte så ovanligt att gråta av trötthet. Jag hade bara glömt bort det.

Om det är möjligt så är jag mer uttröttad idag. Antagligen är det en förkylning på ingång, men jag har inte tid. Det är inte alltid enkelt att vara student, speciellt inte när man är sjuk. Det finns inget bra system för det. Man får inte ta ledigt.




Fröken Normal - Maud Lindström