We've been good, but we can't last. Hurry Christmas, hurry fast!

Det rullar på här och jag mår inte allt för illa. Det är mest det vanliga med olust att göra det som ska göras och så längtar jag så mycket efter de jag saknar. Plågar mig själv gör jag också genom att stänga in all längtan istället för att höra av mig. Antar att det är rädslan för att ingen känner samma sak för mig som får mig att göra så.

Julstöket sattes igång redan igår. Nästa helg kommer jag inte att hinna och dessutom så känns det lite skönt att trolla bort slutet av november. Skitnovember. Hittills har solen varit framme sammanlagt sju timmar och tre utav dem var igår. Till julstök hör ju julmusik. Så några timmar har gått åt till att knåpa ihop en spellista och än är den inte färdig. Tack vare Spotify så känns det som om utbudet aldrig tar slut och ändå finns långt ifrån allt där. Jag saknar Damien Rices tolkningar av olika julsånger och det fantastiska samlingsalbumet ”Oh no it’s christmas!” som gavs ut av Razzia får ett par år sedan med gamla godingar i ny tappning och nyskrivet av bland andra Indiekören, Hello Saferide och Maia Hirasawa. Den skivan har jag i och för sig i fysisk form någonstans. Den tänkte jag ta med mig på tisdag när jag ska på bakkalas hos en nyfunnen bekantskap. Så den måste letas fram och så ska en pepparkaksdeg sättas. Hej och hå, men än så länge är det bara roligt.






The Chipmunk Song (Christmas Don't Be Late) - The Chipmunks & David Seville

the same day they fell in love

November 2009

En tom vinflaska och två vinglas med bara ett par ljumna droppar kvar på botten.

Nydiskad disk i ett diskställ av plast och vatten på golvet.

Datorhögtalare som spelar Cat Power och värmeljus i lyktor utspridda i det stora rummet.

I halvmörkret står två gestalter tätt tillsammans och rör sig långsamt till musiken.

För dem existerar inget annat än nuet, värmen och hjärtan som slår hårt mot varandra.



Water & Air - Cat Power

___

När jag är som sämst
Saknar jag henne mest
När tårarna bränner bakom tunn hud
Önskar jag att hon svepte in mig i det varma
Där vill jag gömma mig
Komma fram först när världen slutat

est-ce que tu veux de moi dans ton beau métro?

En fas av hjärnsläpp är vad jag går igenom nu och det är precis som det ska vara; härligt, men även frustrerande. När jag ska komma på ett namn eller en titel så är det bara ett och samma namn som dyker upp varje gång. Som en slags selektiv glömksesjukdom. Om den nu ens är selektiv, men jag vill tro att jag i vissa stunder är precis som förr. För jag vill precis som modernisterna inte förlora mig själv samtidigt som jag vill kasta mig ut i det nya. Det är som det alltid är. Jag vill ha kakan och äta upp den samtidigt. Om jag bara kom ihåg vad den hette.

Nu när allhelgona är över så börjar jag så smått att skapa någon slags julstämning. För november är en vidrig månad. Fy Fransson! Så en spellista med de bästa jullåtarna är på gång, innehållande allt från Hello Saferide via Dolly Parton till Bing Crosby. Så det blir en ljuvligt salig blandning. Julbaket får vänta ett par veckor till. Jag vet väl inte riktigt hur mycket som är värt att baka heller. Det blir liksom lite dålig åtgång om jag inte skulle få för mig att ställa till kalas. Jag får väl se.

Imorgon börjar allvaret. Uti i verkligheten alltså och jag är allt det där som man är: nervös, förväntansfull, rädd, hoppfull, spänd… Och jag kommer att ställa klockan på en fånigt tidig tid.



La femme à barbe - Emily Loizeau