The history books forgot about us, and the Bible didn't mention us.

Hur kommer det sig att det finns så lite skönlitterärt eller fiktion som handlar om människor i min ålder? Jag snackar om de ”nyvuxna”, mellan 18 och 24. Det här är inget jag började fundera på idag, jag har gått med tanken några månader nu. Anledningen till att det slog mig var att jag insåg att det jag själv mest läser handlar om kvinnor mellan 40 och 50, alltså i min mammas ålder. Jag har självklart läst en del om dem mellan 30 och 40 också, de med småbarn och/eller karriär. Det jag insett är att de inte är lika intressanta. Böcker om kvinnor som är ”trettionågonting” blir lätt ”chicklitt”, alltså rätt så ytligt. Fyrtioplusarna däremot har livskriser och sjuka tankar. Deras barn glider dem ur händerna och de inser att de levt halva sina liv. De historierna finns det ofta så mycket mer kvalité och djup i. Nu är jag bara 20 år, jag har bara kommit halvvägs till min fyrtioårskris och jag undrar om inte en tjugoårskris också kan vara intressant att läsa om. Du ska flytta hemifrån, veta vad du vill syssla med i framtiden och komma på vem du är. Du inser att om du vill skaffa barn och familj innan du blir för gammal (vilket innebär helst första barnet innan trettio), så borde du träffa den rätte/rätta när du är 22 eller 23 för att hinna bli så pass stabil i förhållandet att du vet att det kommer att fungera. Dock kan du inte nöja dig med första bästa, då kommer du alltid känna att du saknat något. Detta är 20-årskris. Min gissning är att 40-årskris är värre, men det beror väl på precis som det mesta.

Saken är den att när jag skriver, så skriver jag om denna ”nyvuxna” generation. Antagligen för att jag tycker att det är enklast och mest intressant. Det är enkelt eftersom jag använder mig av mina och mina vänners erfarenheter och tankar. Intressant är det eftersom jag är så uppe i det i verkligheten. Jag har försökt att skriva högstadierealism á la Johanna Thydell, men det gick inte. Jag hatade högstadiet och vill inte riktigt kännas vid personen jag var då och än mindre vill jag kännas vid livet man lever då. Jag är så mycket mer nöjd nu. Samtidigt som kriserna är djupare. När jag var 18 (eller några månader innan jag fyllde) fick jag för mig att banta, trots att jag varit naturligt underviktig hela mitt liv. När jag var 18 år och 4 månader hade jag utvecklat anorexi. Jag låg på golvet i min etta med kokvrå och grät och skakade av ångest. Det och sommaren (och kanske även hösten) som följde kan man alltså lätt kalla det värsta som jag som person genomgått. Ändå var min gymnasietid så mycket bättre än det jag hade innan. Allt är relativt. Men jag undrar ändå varför det inte finns någon marknad för fiktion om nyvuxna. Är det en för smal målgrupp? Kanske är det så att man som 35-åring inte är särskilt intresserad av att läsa om en 21-årig killes ångest inför sin könsroll, på samma sätt som högstadiet känns jobbigt för mig att relatera till. En annan anledning till bristen kan vara att 18-24-åringar inte tillhör de som läser mest och det kan faktiskt vara för att det inte finns något som riktar sig direkt till oss. Eller så är det för att vi börjar plugga vidare och då bara läser fack- och studielitteratur. Allt är bara mina spekulationer, men jag tänker i alla fall att fortsätta skriva om oss med 20-årskris ett tag till.