Bye 2008 (Jag kommer inte att sakna)

Här kommer årets nyårslåt. Gott nytt på er. Nu ska jag sätta i öronproppar och bege mig utåt.

Gott slut

Det var ett par veckor sedan, men jag har inte riktigt orkat och hamnat i någon slags svacka som fortfarande sluttar nedåt. Helt svart är det inte, ljusglimtarna finns. Jag tänkte härmed sammanfatta året som gått lite kort:

Det började med att jag körde av vägen i Alperna vilket blev början på slutet av min vistelse i Frankrike/Schweiz. Så att så småningom flög jag hem till en annan trygghet och kärlek. Även om jag "där nere" mötte en utav de bästa människorna jag någonsin mött: Tove, världens bästa Tove.

Väl tillbaka i Sverige var jag hemma och vilade upp mig någon månad innan jag började arbeta i ett Överum som var totalt snöfritt. Så flöt sommaren på i någonslags bubbla utav kärlek, ett tejpat självförtroende vad gäller att sitta bakom ratten och utflykter i skärgården.

Sedan bar det av till Uppsala och en studentkorridor som aldrig dög åt en hemmamänniska som jag. Studier var mer krävande än jag mindes och även mer ensamma, men det är i skolans värld jag hör hemma. I december gick till sist flyttlasset till en lägenhet som duger. Det som saknas är kaninen.

Klimax

Vaknade imorse och trodde att jag sovit jättelänge, men icke. Klockan var halv sju.. Inte mig emot. Så jag såg julkalendern och skrev klart hemtentan, men jag kan inte påstå att det kändes direkt bra. Jag skakade och hade overklighetskänslor. Det är jättejobbigt när man inte vet om man verkligen är sjuk eller om det är stress och press som yttrar sig genom alla dessa konstiga symptom jag haft de senaste två veckorna.. Nu är tentan inskickad och imorgon ska jag inte alls tänka på den nya kursen. Nej, jag ska gå till min lägenhet med lite saker och så ska jag se en film och gå och köpa julmust. Så det så.

Nu ikväll har jag varit och fikat med en nyfunnen vän, Maria. Det värmde och lugnade. Nu känns allt lite lättare igen. Inte lätt, men lättare. Hon har också just flyttat och nästa vecka är jag hembjuden till henne så det ska bli jättetrevligt. En annan flicka vid namn Anna skulle också ha dykt upp, men hon missade oss och åkte hem. Stackars lilla virrpanna.

Imorgon måste bli bättre.

För fullt upp

Det är hektiska dagar nu med tenta och flytt. Mår ärligt talat inte så bra utav det. Har fått flera stressrelaterade symptom inklusive yrsel och panikångest. Fy Fransson! Det är inte förrän nästa vecka som jag hoppas att det ska lugna ner sig lite. Så det blir till att utnyttja kroppens överlevarinstinkter en vecka till. Den moderna mänskligheten är sjuk, på riktigt. Hur orkar vi leva så här?

Ja, det är ny månad. Tyvärr så känns det inte. Imorse öppnade jag i alla fall första luckan i min Bamse-julkalender och igår när det var första advent så tände jag första ljuset i min fina, fina adventsljusstake. Eftersom jag är mitt i flytt så är det ingen större idé att ta fram några andra juliga saker. Så det får vara till nästa vecka och jag hade väl ändå inte hunnit. Det där ljuset som tändes igår höll på att glömmas bort. Eller jag visste det, men jag tänkte inte på det.

Nej, det blir inte mycket till bloggning. Sorry.

Lyft

Idag hände en sådan där sak som händer, men inte så ofta. Jag stötte på en gammal bekant, eller rättare sagt en person som en gång i tiden var en utav de få som lyckats förälska sig i mig. Så har vi hamnat i samma stadsdel i en stad 32 mil från den staden vi bodde i när det begav sig. Det hade kunnat tänkas att det skulle bli en något obekväm situation, men det var det inte. Det kändes väldigt trevligt. Så på söndag ska jag bjuda på adventsfika. Det ser jag fram emot. Det här lyfte min dag som började tråkigt i och med att jag vaknade tidigt, tidigt med migrän. Så förmiddagen tillbringades med sömn, kräkningar och tabletter. Efter det tog jag (fortfarande med illamående och synrubbningar) bussen till skolan där det skrevs en dugga. Så det känns som om jag förtjänade ett lyft.

Stödgrupp och halsont

Idag var det sista mötet med stödgruppen som jag varit med i under hösten och jag tog mig dit trots halsont och feber. Det kändes för hemskt att missa sista gången. Nu bestämde vi i alla fall att vi deltagare ska ses nästa tisdag också. Varför ta bort en rutin när den redan finns liksom? De andra tjejerna är så fina och det är så skönt att bara slappna av och slippa alla krav, att bara få vara ett par timmar. Nu är jag hemma igen och det blir väl snart att krypa ner under täcket (och kanske en extra filt också) och hoppas på en lång nattsömn. Ska bara dricka lite te först.

Vilse

Idag har jag gått vilse i en snöstorm. Det var riktigt otäckt. Allt var bara vitt och jag visste inte var jag var. Min räddning var att jag hörde barnskratt, så jag gick mot det och helt plötsligt stod jag vid mitt gym. Otroligt. Lugnet lade sig i magen, men jag var så trött att balansen svek och jag ramlade omkull flera gånger. Allt bara snurrade. Vilken overklig eftermiddag det blev. Jag är bara glad att jag lyckades komma hem innan det blev mörkt. I och för sig så verkar vädret lugnat ner sig lite nu. När jag gick där i stormen fick jag starka ”Alla vi barn i Bullerbyn”-känslor. Skomakare Snäll som skriker ”Stäng dörra!”

Jag skippar träningen ikväll. Känns som om jag fått tillräckligt med motion för idag.

Det löser sig

Eftermiddagen och kvällen har ägnats åt att skriva alla skriftliga uppgifter som jag skulle ha skrivit tidigare i veckan. Folk tror att jag är så duktig och har självdisciplin. Sanningen är att jag är äckligt lat, men på något sätt lyckas prestera i sista stund. Detta har gett mig inställningen att allt löser sig. Lite farligt, men jag kör på det till den dagen då jag faller hårt ner i kullerstenen. Allt löser sig och jag styr mitt eget liv så det så.

Vecka 47 kan sammanfattas med orden vfu, snö, utmattning, oro och ensamhet. Mest negativt laddade ord, men så är det ibland. Får väl sikta på att nästa vecka blir bättre. Som jag nämnde förut så tror jag på att jag styr mitt eget liv, så det är upp till mig hur den blir. Det jag vet är att det närmar sig slutet på delkursen vilket brukar innebära en del stress och oro. Planering, planering, planering och så får jag intala mig än en gång att det löser sig. Det jag siktar på först och främst är redovisning av vfu-uppgifter imorgon och en dugga på torsdag.

Det blir till att gå till skolan imorgon. Det har fallit en hel del snö och min cykel trivs bäst inomhus. Så det blir nog läggdags lite tidigare än vanligt för att jag ska orka upp.

Take care.

Det har runnit mycket vatten under broarna jag bränt

Jag får inte nog av den här låten. Den rör djupt där inne.

En vit värld och en kryddig dryck

Så, det är dags att sakteliga dra igång bloggen igen.

Världen är vit och svinkall. Just nu känns det dock helt okej. Jag brukar vara vintermotståndare, men jag antar att jag antingen mognat eller gått tillbaka till barnstadiet när man älskar snö. Några snögubbar blir i alla fall inte gjorda. Det känns inte som min grej. Med det som grund drar jag slutsatsen att jag växt ur vinterhatarstadiet, men jag reserverar mig för att det kan komma tillbaka om ett par månader. Man orkar inte frysa hur länge som helst. Ofta är det just så att det inte känns som någon katastrof eftersom det är jul, nyår och min födelsedag, men så snart dessa högtider är över så känns det som om kylan varat allt för länge och att allt vore perfekt bara det var sommar.

Angående jul så är jag på jakt efter glöggmuggar, eller jag har hittat de perfekta. Tyvärr känns det inte riktigt som om jag har råd med den extra utgiften såhär när det ska betalas dubbla hyror och köpas julklappar. Jag får väl se hur jag gör, men det är dessa muggar från Rörstrand som jag vill åt:

There's nothing like you when you're gone

I dag är det på dagen ett år sedan jag tog studenten. Den lyckligaste dagen hittills i mitt liv och den blev det klimax jag hoppats på. Under ett års tid handlade mycket om att bara kämpa mot det här målet, jag ville ta studenten och stå där och vara stolt och inte ha en ätstörd tanke. Det gick över all förväntan, även om jag inte förrän på själva studentdagen kände att jag kunde äta inför mina klasskompisar utan att skämmas.

Den senaste veckan har jag gått och tänkt att jag just i dag skulle skriva ett fint inlägg om min studentdag. Så snart jag sett något som påminner mig och studenten så har jag kännt en rysning ila genom kroppen. Nu står det dock still i huvudet och jag kan inte leva upp till mina egna förväntningar. Jag kan bara konstatera att mycket inte riktigt har blivit som jag för ett år sedan trodde, men att det inte gör så mycket. För jag har en tro på att allt löser sig.

I brist på orden så bifogar jag två bilder från den lyckligaste dagen. (Om ni vill se sådanna av bättre kvalitet finns det här.)






Vårt studentplakat med texten "Slutet är bäst, sa han som visa ändan". Ett citat ur "Romeo och Juliet" som var vår slutproduktion.

Vilsna världens slav, tår i svarta hav

Det är inte bra. Jag tror inte att jag kommer att komma ur det här levande. Det är hemskt och det västa av allt är att jag inte kan berätta för någon hur det egentligen är. Det är omöjligt eftersom jag har någon slags spärr. Jag kan säga till någon att jag mår dåligt, men hur illa det är vågar jag aldrig säga. Om jag bara vågade prata med någon. (Det var tillräckligt svårt att skriva det i den här bloggen som ändå aldrig läses av någon.)

Jag håller dig hårt

Första dagen på nytt jobb. Det var jobbigt. Började klockan sju (tidigt, tidigt), så där började det jobbiga. Sedan körde jag in i bomen på parkeringen, det var ingen fara men jag blev rädd. Lite koffein på det, sedan var det kört. Jag har gått och nypt mig själv och tuggat på tungan för att ångesten skulle lätta lite. Jag vet att allt rädsla handlar om en rädsla att förlora kontrollen. Men om man är medveten om det; hur botar man då sitt behov av att ha kontroll och överblick? Själva jobbet gick väl bra, det är inte helt lätt. Det är mycket att hålla i huvudet, men det kommer väl med tiden. Det värsta är att jag känner mig så vilsen och att man vet att här ska man nu vara i tre månader framåt. I bilen hem trodde jag att jag skulle börja stortjuta, men det gick bra ändå tack vare ”Pang Prego” i P3.

Tvingar mig själv att skriva på mitt projekt minst tjugo minuter om dagen. Historien och orden har kommit tillbaka. Nu får jag inte slösa bort tiden och energin på dumheter eller annat. Börjar dock inse att den här nog får ligga ett litet tag sedan. Jag vågar nog inte göra något av den innan jag fått distans.

Why don't you dance to the music I hear inside my head?

Jag är musik för tillfället. Har hela tiden minst en låt som surrar runt i huvudet. Det känns lite som en livlina, vore inte musiken där skulle allt vara grått. De som snurrar mest är:

Jag är en vampyr – Markus Krunegård
Kom kampsång – Lasse Lindh & Timo Räisänen
Pokerkväll i Vårbygård – Florence Valentin
Divine – Sébastien Tellier
Hold on, be strong – Maria Haukaas Storeng
This is my life – Eurband
Någon gång måste du bli själv – Säkert!
Baila el Chiki-chiki - Rodolfo Chikilicuatre
I’m yours – Jason Mraz

Ja, och hälften är låtar från gårdagens eurovision. De är farliga, de nästlar sig in.

Oh no, no you can't disguise

Det är jobbiga tankar och overklighetskänslor. Som förr då, förutom att jag tydligen inte är lika envis. På gott och ont.

Fredag kväll nu. Skönt, men ändå inte. På måndag morgon börjar jag jobba. Det bär emot, men det kanske ändå är bra. Det ger mig inte riktigt chansen att gå vilse på riktigt. Jag går bara vilse i min värld. Den är för stor, men jag är för stor för min skål. Det är svårt att förklara.

Maj månad försvinner som den alltid gör, men jag lär mig aldrig. Hela året går jag och drömmer och drömmer. Sedan är det ingenting. Besvikelse, som så mycket annat. Jag är pisspessimist. Tråkigt för mig. Vi får väl hoppas att det är övergående, som allt annat.

Båt i lä! Båt i lä!

Det är inte så roligt. Jag har läskramp, skrivkramp och 38 graders feber. Angående läskrampen så kan jag i alla fall lyssna på böcker, så jag får köra på det. Kunde inte sova något vidare i natt heller, så jag låg och lyssnade på Liza Marklunds ”Livstid”. Den var bra, eller så var jag på rätt humör för den. Det var mer polis och mindre tidning än tidigare. Nu har jag siktat in mig på Majgull Axelssons ”Slumpvandring”. Jag har läst den tidigare, så jag vet vad jag får. Det är också en trygghet.

Nej, jag är ledsen. Men skrivkramp och feber gör att jag avslutar redan här. Jag hörs snart igen hoppas jag.

Jag suger och spyr

Usch, jag drömde så otäckt inatt. Vaknade varje timme med hjärtat utanpå kroppen. Det var huset i Frankrike, spöken, sexorgier, barn som bajsade ner sig… Morgonen var mer än välkommen.

Helgen har jag spenderat hos mina morföräldrar. Jag riktigt kände hur batterierna laddade på sig när jag låg och lyssnade på deckare och läste Året Runt i en badenbaden-stol i skuggan av försommarvärmen. I lördags kväll grillade vi och drack vin. (Systemet i Åtvidaberg har ju byggt om till självbetjäning, vilket mormor självklart var tvungen att testa.) Riktigt mysigt. I går kom min moster Anna-Lena, sambon (eller min ”morbror”) Hasse och min kusin Annie dit. Dem hade jag inte sett sedan jul, så det var ganska överväldigande. Annie var dock lite hyper och hade svårt att varva ner. Hur som helst tog jag tåget hem till mamma och pappa igen igår kväll. Nu har jag fyra dagar som är fria från planer innan jag på fredag ska på introduktion.

Idag har det varit tufft. Jag skulle vara duktig och dammsuga, men stötte då till ett stort lila ljus som min pappa fick när han slutade på sitt förra jobb. Det gick av. Panik och ångest! Jag testade att sjunga, se på ”Desperate Housewives”, titta på teve, gråta, andas och koncentrera mig. Inget funkade riktigt. När min bror kom hem och jag pratat med honom kändes det i alla fall lite bättre, men smulor av känslan finns kvar. Jag avskyr att må så.

A Dieu.

Tygdammet sjunker i solstängens dans

Mitt långa hår är ett minne numer. Idag föll 40 cm ner till golvet under frisörstolen. Frihet!

Att synas utan att verka ser enkelt ut på håll

Min bror fick för sig att vara tyst i dag. Som en protest mot att folk brukar säga att han babblar för mycket. Det blev riktigt tyst. Vid halv elva sprack det. Helt plötsligt pekar han på högtalaren och säger: ”Den var visst på.” Även om det var skönt att kunna prata med honom utan att bli avbruten, så kändes det skönt när han började använda sin röst. Sedan är det så att en person som talar framstår väldigt mycket mer intelligent än någon som sitter och kniper käft.

Du säger att du är stark

I natt har jag legat vaken och varit arg. På Sanna Bråding, jag mår illa över henne just nu. Det är så fel att på dagarna sitta och vara programledare i radio för ett program som riktar sig till tonåringar och sedan på kvällen handla med kokain. Är man är offentlig person blir man en förebild, det är bara så det är. Man bör inte droga över huvudtaget, men verkligen inte om man är en förebild. Usch! Jag har känt medlidande Bråding när hon i en tidning berättade om sina ätstörningar. Nu vill jag bara spotta henne i ansiktet. Ja, jag förstår väl att hon inte mår något vidare och antagligen känt ångest över vad hon sysslat med. Det är bara så att varje minut har man en chans att bryta sitt dåliga beteende. Polisen har tydligen haft koll på henne (och övriga ligan) i nästan ett år nu. Hon har alltså hållit på en längre tid med detta. Usch igen. Jag som försvarat henne tidigare när folk sagt att hon är en dålig skådis eller att hon bara skriker i radion. Det ångrar jag nu. Jag vill passa på att tacka alla vettiga kändisar och övriga offentliga personer som lyckas hålla sig på mattan och vara bra förebilder. Tack! (Nämner inga namn eftersom jag antagligen kommer nämna någon som i slutändan kanske inte förtjänade det, och så kommer jag att glömma viktiga personer.)

Och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre

Aftonbladet skriver om den svenska stand up-vågen. Jag håller med i mycket. Utan att riktigt tänka på det har jag suttit och varje vecka under minst fem års tid tittat på humorprogram som ”Parlamentet”, ”Sverige dansar och ler” och ”Stockholm Live”. Det var dock inte förrän i höstas som jag insåg det själv. Jag satt i mitt lilla rum i Frankrike och kom på mig själv med att söka efter stand up med diverse svenska komiker. Jag fann även ComedyTV och såg de klippen om och om igen. Favoriten blev snabbt Henrik Schyffert och han förtjänade verkligen att få priset för årets manlige komiker tidigare under 2007.

Så kom Björn. Min första tanke var ”så kul är han väl inte”. Det tog två dagar, sedan fick jag inte nog av herr Gustafsson. Suget efter att se stand up live (som det ska vara) blev så starkt att hela jag gick runt som ett sugmärke nere i landet baguette. Jag bokade i alla fall biljetter för framtida skratt.

Nu kom jag hem tre månader tidigare än planerat och bor sedan nästan två veckor tillbaka hos mina föräldrar i Västervik. Världens ände, säger man stand up comedy så är det få som fattar vad det handlar om. Så det lär ta ett tag till innan jag tar mig till en scen, och ännu längre tills jag står där själv. Om det någonsin händer.

Komedin har blivit som en drog. Om jag inte får skratta blir jag nervös och deppig. Om jag hade kommit på tidigare att jag kunde självmedicinera med något bättre än svält och piller så hade jag kanske kommit ifrån allt dumt jag gjort mig själv lite tidigare och fått lite färre och mindre djupa ärr. Jaja, jag kan ju inte tänka så. Blicka framåt nu…

I sommar flyttar jag till Uppsala. Efter det blir det andra bullar. Ett annat utbud och en närhet till hufvudstaden där det mesta händer. Just nu får jag sitta i världens ände och längta och skriva. Vi ses i höst.

Här kommer Schyfferts tacktal från stand up-galan 2007:

Always waiting for something lasting

Angående mitt inlägg 23/3 så finns det två sådanna böcker som jag eftersöker som jag vill rekomendera. Det är först och främst "Pappa Pralin", Anna Jörgensdotters vackra, vackra, tragiska berättelse om Andrea. Andrea som inte mår bra. Och de två männen som påverkar henne djupt, pappa Carl och pojkvännen Casper. Om att vara 20-24 år och försöka tro att livet kan bli bättre.

Den andra boken är "...och bli ett vackert lik" av Maria Hede. Det är den fristående fortsättningen på "Evelyn Spöke" som är en sådan bok som jag läser om hur många gånger som helst. Det handlar om Evelyn, och hennes vänner och familj. Evelyn mår, liksom Andrea i tidigare nämnda bok, inte bra. Jag antar att det är min genre. De nuvuxna tjejerna med ätstörningar och tablettmissbruk. Det är vad jag skriver och de två romanerna jag nämner här påminner väldigt mycket om de historier som svävar i mina tankar.

Sökande

Jag hade inte riktigt förstått att det är ett heltidsarbete att vara arbetssökande. Bilden jag hade i huvudet innan jag åkte från Frankrike var att jag skulle få massor utav tid. Så jag skulle hinna läsa, träna, gå promenader och träffa vänner. Istället har det mest handlat om att hitta jobb eller ångest över att hitta jobb. Nu är det två ställen som ska höra av sig, ett café och äldreomsorgen i norra kommundelen. Det vore så skönt att slippa leta. Samtidigt känns det som om det kanske vore skönt att vara ledig. Då skulle jag göra allt det där som jag trodde att jag skulle göra nu.

Lyssna till ditt hjärta

Annandag påsk 2008 rinner iväg. Jag har ägnat hela dagen åt webbteve och min kärlekshistoria. Allt från sängen. Verkligheten känns ganska långt borta och på torsdag ska jag till Paris. Imorgon jobbar jag och på kvällen ska jag hämta Tove som äntligen kommer tillbaka. Det har varit tufft utan min kompanjon.

Idag saknar jag den svenska sommaren. Eller jag saknar Sverige och jag saknar sommaren. Om jag fick en utav dem skulle jag bli glad. Jag har så kallade vårkänslor och vill shoppa en massa fina sommarkläder. Om vädret är vackert i Paris så kanske det blir att en del inköp görs där. Jag vet att det är mer logiskt att shoppa när det är dåligt väder, men då finns ju inte inspirationen. Nu låter jag jätteytlig. Det är väl bara en tidsfråga innan jag lägger upp ”Vill ha” och ”Dagens outfit” ;-)

Så har jag sökt in till universitetet också. Eller universiteten snarare eftersom jag sökt i tre olika städer. Det är skönt att ha det gjort, men samtidigt lite läskigt att jag antagligen kommer att flytta till en stad där jag varit en enda gång. Jag är nog lite yr av mig. Det är dock ingen nyhet. Jag har dock sökt Linköping i andra hand, jag läste saker som jag skrivit under min gymnasietid och fick hemlängtan (ja, det är den staden som vinner om jag ska säga vilken stad mitt hjärta tillhör).

The history books forgot about us, and the Bible didn't mention us.

Hur kommer det sig att det finns så lite skönlitterärt eller fiktion som handlar om människor i min ålder? Jag snackar om de ”nyvuxna”, mellan 18 och 24. Det här är inget jag började fundera på idag, jag har gått med tanken några månader nu. Anledningen till att det slog mig var att jag insåg att det jag själv mest läser handlar om kvinnor mellan 40 och 50, alltså i min mammas ålder. Jag har självklart läst en del om dem mellan 30 och 40 också, de med småbarn och/eller karriär. Det jag insett är att de inte är lika intressanta. Böcker om kvinnor som är ”trettionågonting” blir lätt ”chicklitt”, alltså rätt så ytligt. Fyrtioplusarna däremot har livskriser och sjuka tankar. Deras barn glider dem ur händerna och de inser att de levt halva sina liv. De historierna finns det ofta så mycket mer kvalité och djup i. Nu är jag bara 20 år, jag har bara kommit halvvägs till min fyrtioårskris och jag undrar om inte en tjugoårskris också kan vara intressant att läsa om. Du ska flytta hemifrån, veta vad du vill syssla med i framtiden och komma på vem du är. Du inser att om du vill skaffa barn och familj innan du blir för gammal (vilket innebär helst första barnet innan trettio), så borde du träffa den rätte/rätta när du är 22 eller 23 för att hinna bli så pass stabil i förhållandet att du vet att det kommer att fungera. Dock kan du inte nöja dig med första bästa, då kommer du alltid känna att du saknat något. Detta är 20-årskris. Min gissning är att 40-årskris är värre, men det beror väl på precis som det mesta.

Saken är den att när jag skriver, så skriver jag om denna ”nyvuxna” generation. Antagligen för att jag tycker att det är enklast och mest intressant. Det är enkelt eftersom jag använder mig av mina och mina vänners erfarenheter och tankar. Intressant är det eftersom jag är så uppe i det i verkligheten. Jag har försökt att skriva högstadierealism á la Johanna Thydell, men det gick inte. Jag hatade högstadiet och vill inte riktigt kännas vid personen jag var då och än mindre vill jag kännas vid livet man lever då. Jag är så mycket mer nöjd nu. Samtidigt som kriserna är djupare. När jag var 18 (eller några månader innan jag fyllde) fick jag för mig att banta, trots att jag varit naturligt underviktig hela mitt liv. När jag var 18 år och 4 månader hade jag utvecklat anorexi. Jag låg på golvet i min etta med kokvrå och grät och skakade av ångest. Det och sommaren (och kanske även hösten) som följde kan man alltså lätt kalla det värsta som jag som person genomgått. Ändå var min gymnasietid så mycket bättre än det jag hade innan. Allt är relativt. Men jag undrar ändå varför det inte finns någon marknad för fiktion om nyvuxna. Är det en för smal målgrupp? Kanske är det så att man som 35-åring inte är särskilt intresserad av att läsa om en 21-årig killes ångest inför sin könsroll, på samma sätt som högstadiet känns jobbigt för mig att relatera till. En annan anledning till bristen kan vara att 18-24-åringar inte tillhör de som läser mest och det kan faktiskt vara för att det inte finns något som riktar sig direkt till oss. Eller så är det för att vi börjar plugga vidare och då bara läser fack- och studielitteratur. Allt är bara mina spekulationer, men jag tänker i alla fall att fortsätta skriva om oss med 20-årskris ett tag till.

Inuti är du fjäderlätt och vit

Idag är det som sig bör på en långfredag. Det är hemskt långtråkigt. Har ingen lust med något och samtidigt kan jag inte göra ingenting, då blir jag rastlös. Så, nu har jag gnällt lite.

Folket som jag bor med ska åka skidor i helgen, men jag vet inte om det innebär lördag, söndag eller måndag. Kanske alla tre eller två utav dem, vem vet. Själv lär jag väl bli kvar i den här byn, om vädret fortsätter bete sig som en slaskpöl så blir det nog inte bättre än så. Jag hoppas dock att jag finner lite motivation och ro så att jag får saker gjorda, istället för att ligga här och titta om hjärtslagen syns utanpå bröstkorgen.

Har sett på Magnus Bentnérs Uncut på eftermiddagen. Jag känner mig ganska övertygad och hjärntvättad måste jag säga. Ebba, Runar och Gessle är treenigheten som utgör Satan. (Med Linda Rosing som bubblare.) Innan Betnér så såg jag Grotesco-klipp på youtube. Jag missade visst det programmet helt (kanske för att jag befann mig i Frankrike även i höstas). Roligt är det i alla fall. Jag har snöat in på svensk humor, antingen så är det ett nytt intresse som väckts (jaja, jag har ju kollat tidigare också, men inte lika seriöst och målmedvetet) eller så är det något i mig som söker det svenska och som inser att jag behöver få skratta lite så att jag inte får dumma tankar. Tråkigt att jag kämpar mot själv och sätter på Kent då…

Det känns väldigt icke-påskigt faktiskt. Jag kommer att tro att jag drömt.

När allt känns på rutin och redan gjort, ska jag samla mina krafter och göra något stort

Jag glömde ju att skriva att Sandra fick sin lilla tös natten till igår. Grattis än en gång!

Tänkte på årstider idag. Det är konstigt hur mycket man anpassar sig. (Inte för att man har något val direkt.) Som i norra Sverige till exempel där man går runt 8 månader i mestadels mörker och kyla. Eller i södra Europa där det blir kaos om det kommer snö. Själv befinner jag mig ju nu så i mitten som man kan. Mitt i Europa, i mitten av mars. Det innebär att man behöver ha tre par skor och tre olika jackor redo. Imorse var det -1 grad celcius. På lunchen låg termometern på runt 12 plusgrader och nu är det sjutton. Det är helt knäppt att jag imorse stod och skrapade runtorna på bilen när jag nu måste veva ner rutorna för att svalka mig själv i samma bil. Jag undrar om det kommer att vara så här nu fram till sommaren eller om våren kommer att bestämma sig för att för en gångs skull vara lite förutsägbar.

Såg gårdagens avsnitt av "Morgonsoffan" i morse. Det var bättre än förra veckans. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men det kan vara att jag fattar konceptet bättre och att det kändes som om det var lite mer jämn kvalitét på det hela.

Leanne var här på lunch idag. Jag gjorde bort mig och gjorde kycklingpaj. När pajen var färdig kom jag på att Leanne är allergisk mot ägg (som jag då självklart stoppat i ett i pajen). Så det blev halvfabrikat-lasagne istället. Det gick ju det också.

Det lär inte komma några påskkärringar hit idag. Funderar på att spöka ut barnen, men jag vet inte vem (förutom de själva) som skulle uppskatta den genomsvenska traditionen med barn i sjalett som tigger godis. Här går de i skolan imorgon, på långfredagen. Var inte detta ett katolskt land? Ja, de har påsklov i mitten på april också. Allt är inte vad det synes vara.

Jag längtar till Paris.

The return av Hjärtans Fröjd

Idag är jag tydligen ledig. Det var lite oväntat och nu har jag helt plötsligt en hel dag som ligger framför mig. Tove är i Sverige, så jag blir nog kvar här i huset. Det finns alltid saker att fylla tiden med. Gå promenader och baka till exempel. Ska baka brownies till kvällens fest.

Jahopp. På det stora hela kan jag väl säga att jag är en mer hel människa än för ett halvår sedan. Det kanske hade varit så även om jag varit i Sverige, men jag tror att det speciella läget här gör mycket till.

Det blir mycket ledig tid framöver. Jag jobbar imorgon, men sedan är jag ledig hela påskhelgen för att sedan arbeta tisdag och onsdag. På torsdagen, den 27:de, åker jag och Tove till Paris för en långweekend. Det kan bli underbart om vädret är på vår sida. Är inte vädret med oss så får vi väl gå på muséeum och sitta på caféer. Det löser sig säkert.

A Dieu.

Bonjour

Min blogglust är lite nyväckt. Kanske för att min bror börjat blogga. Själv vet jag inte vad jag ska skriva om. Det får komma så småningom. Kul att vara här igen, även om dagen idag känns som gröna luddiga tomater.