There's nothing like you when you're gone

I dag är det på dagen ett år sedan jag tog studenten. Den lyckligaste dagen hittills i mitt liv och den blev det klimax jag hoppats på. Under ett års tid handlade mycket om att bara kämpa mot det här målet, jag ville ta studenten och stå där och vara stolt och inte ha en ätstörd tanke. Det gick över all förväntan, även om jag inte förrän på själva studentdagen kände att jag kunde äta inför mina klasskompisar utan att skämmas.

Den senaste veckan har jag gått och tänkt att jag just i dag skulle skriva ett fint inlägg om min studentdag. Så snart jag sett något som påminner mig och studenten så har jag kännt en rysning ila genom kroppen. Nu står det dock still i huvudet och jag kan inte leva upp till mina egna förväntningar. Jag kan bara konstatera att mycket inte riktigt har blivit som jag för ett år sedan trodde, men att det inte gör så mycket. För jag har en tro på att allt löser sig.

I brist på orden så bifogar jag två bilder från den lyckligaste dagen. (Om ni vill se sådanna av bättre kvalitet finns det här.)






Vårt studentplakat med texten "Slutet är bäst, sa han som visa ändan". Ett citat ur "Romeo och Juliet" som var vår slutproduktion.

Vilsna världens slav, tår i svarta hav

Det är inte bra. Jag tror inte att jag kommer att komma ur det här levande. Det är hemskt och det västa av allt är att jag inte kan berätta för någon hur det egentligen är. Det är omöjligt eftersom jag har någon slags spärr. Jag kan säga till någon att jag mår dåligt, men hur illa det är vågar jag aldrig säga. Om jag bara vågade prata med någon. (Det var tillräckligt svårt att skriva det i den här bloggen som ändå aldrig läses av någon.)