You hold my head when I throw up, I hold your hand when you weep

En hel vecka har spenderats med the tjejkompis. Hon som jag skulle göra vad som helst för och som alltid är på samma nivå som jag oavsett hur lång tid det än tar mellan samtal och möten. Hon är den fantastiska människa som får mig att lära känna mig själv och som får mig att inse vilka som bör vara mina prioriteringar i livet. Vi satt på en trottoarkant och pratade om livet som nyvuxen och om hur man ska hantera att tidigare vänner glidit en ur händerna. Hon frågade om en person (MK) som jag uppgicks mycket med tidigt i våras och fick mig att inse hur mycket jag saknar MK och hur starkt jag känner. Vi pratade även om de möten som skulle bli kära återseenden, men som bara blev bittra besvikelser med stela leenden och gråt i halsen när insikten kom att tåget redan gått åt ett annat håll. Och vi insåg på nytt hur lyckligt lottade vi är som funnit varandra.

Det här inlägget blir en hyllning till Tove, för det är viktigt att minnas att utan vänner finns det ingen himmel.



My best friend - Hello Saferide