Du kan høre det brister

Sitter i köket och låtsas att jag är såå cool. Sjunger perfekt och är bländande vacker. Det är drömmarna som gör att man orkar vakna. Äntligen har jag tagit tag i saker. Saker innebär att jag sökt jobb och städat hela huset. Dessutom ska jag möta upp Lillebror strax för att senare ha en kväll med våfflor och Heroes. Tyvärr för jag ont i magen av att bara tänka på våfflor för tillfället, men det får gå ändå. Jag börjar bli van vid att gå emot mina hjärnspöken. Någon gång måste det ju få effekt och om inte annat så inser jag väl att jag överlever.

Ibland känns det som om blodsband bara är blodsband. Som om man aldrig skulle ha kommit överens med personen i fråga om man inte varit släkt och på så vis haft något gemensamt. Tidigare har jag inte haft något problem med det här, men sedan den här tanken dök upp i huvudet har jag känt mig lite falsk och feg när jag bara känner för människor för att vi har samma gener. Jaja, egentligen borde det väl inte vara något problem när jag ändå lever i Sverige där blod inte alltid är tjockare än vatten och där man inte blir utesluten ur familjen bara för att man har åsikter. Det kanske mest är svammel det här, men ibland känns det som det största skälet till att jag uppskattar mina släktingar är att de ser ut som jag. Så narcissist, javisst! Det känns nog bättre imorgon.


Knekker deg til sist - Kaizers Orchestra