Nothing really moves on black sunday afternoons

Det är en hel månad kvar innan mina studier tar vid och räknar man med att det är mindre än en månad sedan jag var färdig med kursen i norska så har jag större delen av min ledighet kvar. Ändå så känns det som om det går mot slutet. Mitt antagande är att det beror på att det helt enkelt går mot slutet för de flesta andra. Lillebror flyttar om ett par veckor och Underbara T återvänder till sin studentstad redan i förestående vecka. Sedan kan det även bero på att mina scheman kommit och det medför att planeringen av hösten drar igång på något vis. När är jag ledig? När är det mycket att läsa? När kan jag träffa familjen och vännerna? Egentligen skulle jag inte behöva lägga ner så stor energi på det nu när jag borde ta till vara på det som är. Tyvärr är jag som många andra och lever mer i framtiden än i nuet, och jag tvivlar på att det gör mig till en lyckligare människa. För jag är inte jättesugen på att börja plugga, men har ingen större motvilja heller. Det som lockar mest med hösten är i vilket fall som helst att komma hem till mina rutiner och att få träffa fina, fina Marie och hennes familj igen.

Sista helgen innan allt drar igång önskar jag besöka Popaganda. Det ska inte vara omöjligt. Det är mest det att jag måste hinna dit innan det tar slut. Får se hur det går. Efter Hultsfred (som var ett länge påtänkt spontant drag att åka på) har jag enorm abstinens på livemusik. Om det inte blir Popaganda så har jag i alla fall Frida Hyvönen och Lars Winnerbäck att se fram emot lite senare. Det är tur det.



Black Sunday Afternoon - Anna Ternheim