Jag håller dig hårt

Första dagen på nytt jobb. Det var jobbigt. Började klockan sju (tidigt, tidigt), så där började det jobbiga. Sedan körde jag in i bomen på parkeringen, det var ingen fara men jag blev rädd. Lite koffein på det, sedan var det kört. Jag har gått och nypt mig själv och tuggat på tungan för att ångesten skulle lätta lite. Jag vet att allt rädsla handlar om en rädsla att förlora kontrollen. Men om man är medveten om det; hur botar man då sitt behov av att ha kontroll och överblick? Själva jobbet gick väl bra, det är inte helt lätt. Det är mycket att hålla i huvudet, men det kommer väl med tiden. Det värsta är att jag känner mig så vilsen och att man vet att här ska man nu vara i tre månader framåt. I bilen hem trodde jag att jag skulle börja stortjuta, men det gick bra ändå tack vare ”Pang Prego” i P3.

Tvingar mig själv att skriva på mitt projekt minst tjugo minuter om dagen. Historien och orden har kommit tillbaka. Nu får jag inte slösa bort tiden och energin på dumheter eller annat. Börjar dock inse att den här nog får ligga ett litet tag sedan. Jag vågar nog inte göra något av den innan jag fått distans.

Why don't you dance to the music I hear inside my head?

Jag är musik för tillfället. Har hela tiden minst en låt som surrar runt i huvudet. Det känns lite som en livlina, vore inte musiken där skulle allt vara grått. De som snurrar mest är:

Jag är en vampyr – Markus Krunegård
Kom kampsång – Lasse Lindh & Timo Räisänen
Pokerkväll i Vårbygård – Florence Valentin
Divine – Sébastien Tellier
Hold on, be strong – Maria Haukaas Storeng
This is my life – Eurband
Någon gång måste du bli själv – Säkert!
Baila el Chiki-chiki - Rodolfo Chikilicuatre
I’m yours – Jason Mraz

Ja, och hälften är låtar från gårdagens eurovision. De är farliga, de nästlar sig in.

Oh no, no you can't disguise

Det är jobbiga tankar och overklighetskänslor. Som förr då, förutom att jag tydligen inte är lika envis. På gott och ont.

Fredag kväll nu. Skönt, men ändå inte. På måndag morgon börjar jag jobba. Det bär emot, men det kanske ändå är bra. Det ger mig inte riktigt chansen att gå vilse på riktigt. Jag går bara vilse i min värld. Den är för stor, men jag är för stor för min skål. Det är svårt att förklara.

Maj månad försvinner som den alltid gör, men jag lär mig aldrig. Hela året går jag och drömmer och drömmer. Sedan är det ingenting. Besvikelse, som så mycket annat. Jag är pisspessimist. Tråkigt för mig. Vi får väl hoppas att det är övergående, som allt annat.

Båt i lä! Båt i lä!

Det är inte så roligt. Jag har läskramp, skrivkramp och 38 graders feber. Angående läskrampen så kan jag i alla fall lyssna på böcker, så jag får köra på det. Kunde inte sova något vidare i natt heller, så jag låg och lyssnade på Liza Marklunds ”Livstid”. Den var bra, eller så var jag på rätt humör för den. Det var mer polis och mindre tidning än tidigare. Nu har jag siktat in mig på Majgull Axelssons ”Slumpvandring”. Jag har läst den tidigare, så jag vet vad jag får. Det är också en trygghet.

Nej, jag är ledsen. Men skrivkramp och feber gör att jag avslutar redan här. Jag hörs snart igen hoppas jag.

Jag suger och spyr

Usch, jag drömde så otäckt inatt. Vaknade varje timme med hjärtat utanpå kroppen. Det var huset i Frankrike, spöken, sexorgier, barn som bajsade ner sig… Morgonen var mer än välkommen.

Helgen har jag spenderat hos mina morföräldrar. Jag riktigt kände hur batterierna laddade på sig när jag låg och lyssnade på deckare och läste Året Runt i en badenbaden-stol i skuggan av försommarvärmen. I lördags kväll grillade vi och drack vin. (Systemet i Åtvidaberg har ju byggt om till självbetjäning, vilket mormor självklart var tvungen att testa.) Riktigt mysigt. I går kom min moster Anna-Lena, sambon (eller min ”morbror”) Hasse och min kusin Annie dit. Dem hade jag inte sett sedan jul, så det var ganska överväldigande. Annie var dock lite hyper och hade svårt att varva ner. Hur som helst tog jag tåget hem till mamma och pappa igen igår kväll. Nu har jag fyra dagar som är fria från planer innan jag på fredag ska på introduktion.

Idag har det varit tufft. Jag skulle vara duktig och dammsuga, men stötte då till ett stort lila ljus som min pappa fick när han slutade på sitt förra jobb. Det gick av. Panik och ångest! Jag testade att sjunga, se på ”Desperate Housewives”, titta på teve, gråta, andas och koncentrera mig. Inget funkade riktigt. När min bror kom hem och jag pratat med honom kändes det i alla fall lite bättre, men smulor av känslan finns kvar. Jag avskyr att må så.

A Dieu.

Tygdammet sjunker i solstängens dans

Mitt långa hår är ett minne numer. Idag föll 40 cm ner till golvet under frisörstolen. Frihet!

Att synas utan att verka ser enkelt ut på håll

Min bror fick för sig att vara tyst i dag. Som en protest mot att folk brukar säga att han babblar för mycket. Det blev riktigt tyst. Vid halv elva sprack det. Helt plötsligt pekar han på högtalaren och säger: ”Den var visst på.” Även om det var skönt att kunna prata med honom utan att bli avbruten, så kändes det skönt när han började använda sin röst. Sedan är det så att en person som talar framstår väldigt mycket mer intelligent än någon som sitter och kniper käft.

Du säger att du är stark

I natt har jag legat vaken och varit arg. På Sanna Bråding, jag mår illa över henne just nu. Det är så fel att på dagarna sitta och vara programledare i radio för ett program som riktar sig till tonåringar och sedan på kvällen handla med kokain. Är man är offentlig person blir man en förebild, det är bara så det är. Man bör inte droga över huvudtaget, men verkligen inte om man är en förebild. Usch! Jag har känt medlidande Bråding när hon i en tidning berättade om sina ätstörningar. Nu vill jag bara spotta henne i ansiktet. Ja, jag förstår väl att hon inte mår något vidare och antagligen känt ångest över vad hon sysslat med. Det är bara så att varje minut har man en chans att bryta sitt dåliga beteende. Polisen har tydligen haft koll på henne (och övriga ligan) i nästan ett år nu. Hon har alltså hållit på en längre tid med detta. Usch igen. Jag som försvarat henne tidigare när folk sagt att hon är en dålig skådis eller att hon bara skriker i radion. Det ångrar jag nu. Jag vill passa på att tacka alla vettiga kändisar och övriga offentliga personer som lyckas hålla sig på mattan och vara bra förebilder. Tack! (Nämner inga namn eftersom jag antagligen kommer nämna någon som i slutändan kanske inte förtjänade det, och så kommer jag att glömma viktiga personer.)

Och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre

Aftonbladet skriver om den svenska stand up-vågen. Jag håller med i mycket. Utan att riktigt tänka på det har jag suttit och varje vecka under minst fem års tid tittat på humorprogram som ”Parlamentet”, ”Sverige dansar och ler” och ”Stockholm Live”. Det var dock inte förrän i höstas som jag insåg det själv. Jag satt i mitt lilla rum i Frankrike och kom på mig själv med att söka efter stand up med diverse svenska komiker. Jag fann även ComedyTV och såg de klippen om och om igen. Favoriten blev snabbt Henrik Schyffert och han förtjänade verkligen att få priset för årets manlige komiker tidigare under 2007.

Så kom Björn. Min första tanke var ”så kul är han väl inte”. Det tog två dagar, sedan fick jag inte nog av herr Gustafsson. Suget efter att se stand up live (som det ska vara) blev så starkt att hela jag gick runt som ett sugmärke nere i landet baguette. Jag bokade i alla fall biljetter för framtida skratt.

Nu kom jag hem tre månader tidigare än planerat och bor sedan nästan två veckor tillbaka hos mina föräldrar i Västervik. Världens ände, säger man stand up comedy så är det få som fattar vad det handlar om. Så det lär ta ett tag till innan jag tar mig till en scen, och ännu längre tills jag står där själv. Om det någonsin händer.

Komedin har blivit som en drog. Om jag inte får skratta blir jag nervös och deppig. Om jag hade kommit på tidigare att jag kunde självmedicinera med något bättre än svält och piller så hade jag kanske kommit ifrån allt dumt jag gjort mig själv lite tidigare och fått lite färre och mindre djupa ärr. Jaja, jag kan ju inte tänka så. Blicka framåt nu…

I sommar flyttar jag till Uppsala. Efter det blir det andra bullar. Ett annat utbud och en närhet till hufvudstaden där det mesta händer. Just nu får jag sitta i världens ände och längta och skriva. Vi ses i höst.

Här kommer Schyfferts tacktal från stand up-galan 2007: