Shame on me, I keep forgetting what my daddy said. He said "You could screw your whole life up and I would still love you to death"

Så kom den här stunden då det känns som om jag måste erkänna att jag skäms lite för min blogg. Som språknörd så borde jag självklart ha ett kanske bättre, men framförallt mer intressant språk. Dessutom är det ju skittråkigt att läsa om att livet är sådär hela tiden. Ja, precis som i det vanliga livet så fylls bloggen av känslan att vara världens tråkigaste. Jag skulle kunna nischa den. Bara skriva om kultur eller varför inte lite mer kåserande eller i brevform? Möjligen skulle den kunna handla om skolan med nyheter, synpunkter och tankar från en lärarstudent… Så anledningen och förklaringen till att min blogg får vara tråkig är helt enkelt för att den är min tråkiga sida. Mina intressantare sidor använder jag helt enkelt i andra sammanhang. Vill jag skriva intressant och bra så skriver jag på mitt romanprojekt. Nischning har jag försökt, men det fungerar inte. Jag tröttnar helt enkelt. Så jag skriver som jag gör och det som faller mig in. Säkert på bekostnad på att ha några läsare överhuvudtaget, men det får det vara värt. För bloggning kanske inte är min grej men det är ett perfekt sätt att samla minnen på när man aldrig har batterier till kameran.

En sak kan jag dock lova och det är att jag ska försöka att göra allt lite luftigare och ha lite bilder i inläggen.


Shame on me - Marit Bergman