Blås här där det gör ont

Goddag kära bloggläsare! (Om ni ens existerar. Det känns lite som trädet som faller ensamt i skogen.)

Pannan ovanför vattnet beskriver min dagsform. Inte så bra alltså. Ingenting känns upplyftande och det rinner över i mig och på mig titt som tätt så att kudden och tröjan blir saltvåt. Det är otäckt hur skört allt är. En dålig dag gör att man vill ge upp allt som tagit år att bygga upp. Det gör så ont att inse hur man förstör sig själv samtidigt som man inget hellre vill än att trasa sönder sig så att man aldrig mer läker igen. Självdestruktivitetens fälla. Med hårfästet ovanför ytan kan dock fortfarande tänka rationellt, tyvärr. Tyvärr därför att det för med sig en oerhörd ångest och ett samvete som lider. Så det är väl det här som kallas självförakt och det absolut inte första gången jag känner så. För tillfället kan jag inte (eller vill jag inte?) minnas hur jag tog mig ut på andra sidan. Nej, det här blir inte något särskilt upplyftande inlägg, så jag slutar här.


Från kylan in i värmen - Lars Winnerbäck