I'll grow back like starfish!

De senaste två dagarna har kommit och gått och det har inte varit så hemskt som jag trodde att det skulle vara. Jag har inte dånat än och trots att allt är så tungt så känns det ändå lätt. Kanske för att jag är mer mottaglig och uppmärksam och suger i mig det som trots allt är underbart. Och jag har hoppet och tror på riktigt och i hela mitt hjärta att allt kommer att ordna sig. Det är bara att stå ut och tänka rationellt och njuta av det som finns tillgängligt. Kvällarna tillbringar jag med ”Ut ur skuggan” och går helt in i Agnes och tappar bort mig. Det är väldigt skönt även om jag tar pauser i läsandet när jag är rädd att förlora mig så mycket att jag inte orkar vara ensam med mig själv.

Det är hemskt att få titta men inte röra, och helst inte titta heller. Avhållsamhetens timmar blir grå och otåliga. Den ständiga trötthet som övergår i sömnlöshet är gäckande. Det går inte att leva så. Så det enda som finns är hoppet och nuet. Tron på en fördelaktig framtid.



Cripple and the Starfish - Antony and the Johnsons